Är det så att vi överdrivet medicinerar barn idag?

 
 
Att vara kritisk till läkemedelsindustrin har jag fått i mitt blod från födseln då min mamma har ätit mediciner för sin grava psykiska sjukdom sedan innan jag föddes.
Mediciner skrämmer mig speciellt om det är ett livslångt tagande för det ger alltid en bieffekt. För henne var det att bli kemiskt “lobotomerad” och få en förgiftad kropp och total avsaknad av livskvalitet. För oss var det att förlora en mamma totalt.
 
Det är inte samma som att säga att jag tycker att ingen ska ta medicin. Det vore befängt att påstå. Jag är inte korkad någonstans. Behövs det så ska man ta, men behövs det i den utsträckning som vi knaprar idag?
 
Min mamma behövde definitivt mediciner, behövde hon medicineras till den milda grad? Det är jag mer frågande till. När hon slarvade med sina tabletter hemma så tvingades hon till läkaren var 14:e dag för en spruta ist, då började den riktiga “lobotomeringen”, Var det den enda vägen? eller var
det den enklaste vägen? En fråga jag än idag ställer mig..
 
Mamma tog samhällets tid och resurser i anspråk, och hon var jobbig. Vårt samhälle gillar inte jobbiga människor för de kostar, lättare då att medicinera så de lugnar ner sig, och i mammas fall blev det att lalla omkring.
 

Lösningen vet inte jag, och jag vet inte heller vad gränsen går för varje enskild människa. Det som skrämmer mig är att jag är inte så säker på att läkemedelsbranschen bryr sig. Den dan vi alla kan gå till en läkare och de tar oss alla på allvar och inte idiotförklarar en massa sjuka människor DÅ kan jag tro på att de sätter patienterna i första rummet och inte sin karriär, prestige eller mutpengar. Visst finns det en massa toppen läkare men det hjälper ju inte den som felbehandlas..

Läkemedelsindustrin ska vara vår bundsförvant när vi behöver hjälp. I stället har den förvandlas till en pengagirig giftkatastof som inte bangar för att lura på oss godtrogna en massa sprutor som ännu inte är tillräckligt testade och skapa ett tryck och masspsykos för att vi ska vaccinera oss friska. Friska människor till skillnad från sjuka gör ju både företag och samhället lyckligt. Och vi vill ju så gärna vara till lags, rätta in oss i ledet och inte vara besvärliga..
 
För min del så hade jag heta debatter med vänner som ville vaccinera sig och sina barn. Naturligtvis så ska utsatta grupper vaccinera sig, men bara för att kunna hålla sig på jobbet och barnen på dagis? Är det verkligen rimligt? Blir inte de sjuka då mer utsatta för stress, mobbing och får dåligt samvete om vi fixar en frisk elit? Ska vi verkligen gå den vägen?
För min del så är jag övertygad om att vi håller oss friska genom att låta kroppen bearbeta milda sjukdomar utan kemisk inverkan. Vi behöver ett starkt system och försvar som den dagen vi drabbas av ngt mer allvarligt kan göra mycket av jobbet självt, för utan en fungerande kropp som kan ta hand om sitt skit själv så kan vi kasta in handduken. Att inte låta kroppen läka själv tror jag bidrar till en kropp som till stora delar kommer att förlora förmågan. Är det den nya evolutionen ? Att kroppens självläkningsförmåga likt blindtarmen och visdomständerna  försvinner  för att vi inte använder dem längre?
På sikt så såg vi vad som hände med sprutepidemin. Det är det som skrämmer mig, att vi alltid måste få så jäkla mycket tidsavstånd innan vi fattar att vi är ute och cyklar. Vi lever i en kultur som snudd föraktar människor som pratar om att vi måste lyssna på oss själva. Ja, vi vet ju vilka de vill att vi ska lyssna på…
 
Att vara okritisk i dagens samhälle och över läkemedelsföretagens vilja att sälja genom att muta sig fram skrämmer mig, för de får hållas. Pengarna går före människorna. Det ser vi överallt.
 
Att fler och fler barn får tex diagnosen ADHD beror det på att fler har neuropsykiatriska förändringar i hjärnan? eller beror det på något annat? Ska vi fullt ut verkligen lita på att de har vårt bästa för sina ögon? Eller har de en annan agenda som styr?
 
Och hur ska vi förhållas oss till att det kanske är sant som Luis Rodhe, ordförande i World Federation om adhd säger, att 90 procent av alla barn med adhd blir av med diagnosen i vuxen ålder? Det innebär ju att det inte kan handla om medfödda hjärnskador, eftersom sådana inte växer bort. Vad är det då?
 
I en tid som fler och fler unga vuxna mår dåligt och går på mediciner och lyckopiller, och vuxna gå in i väggen. Borde vi inte då fråga oss varför även de unga barnen idag har blivit mer oregerliga och har problem? Medicinerar vi kanske bort ett samhällsproblem?
 
Ska vi blint tro dem eller ska vi vara kritiska? ja, det är upp till var och en att bedöma själv…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *