Det har tagit ett tag att acceptera att jag är som jag är. Kanske är du lite likadan?

Detta inlägget kommer sig av ett samtal som jag hade med min syster i somras vilket ledde till att hon förstod sin son på ett nytt sätt då han är lite som jag.

Jag är en väldigt positiv och utåtriktad person som alltid har haft lätt att få vänner. Det har varit räddningen för mig i mitt liv där jag som barn hade en psykisk sjuk mamma och därför hamnade på barnhem och fosterhem. Jag flyttade och bytte skola ofta och har aldrig behållit barndomsvänner. Man förväntas ju som barn att hela tiden gå vidare och skaffa nya vänner.

För mig skapade detta en stor osäkerhetskänsla när alla andra alltid kände varandra och jag var oftast den nya som måste smälta in. Det är mycket möjligt att jag utvecklade mitt glada och sociala sätt som en överlevnadsstrategi just därför, isf är jag tacksam för det för i grunden har jag alltid varit väldigt blyg.

Men hur det än var så blev jag aldrig riktigt en i gänget någonstans. Jag liksom flöt utanpå. Detta var inte direkt jobbigt för mig då jag alltid har varit lite av en ensamvarg som trivts bäst själv när jag fick läsa eller rita, och jag hade alltid en nära vän. Men jag kände mig alltid lite utanför, jag förstod aldrig varför klasskamraterna sällan bjöd hem eller med mig, eller varför jag nästan aldrig blev bjuden på barnkalas eller fester.

Men i dag så förstår jag bättre, det handlade om mig. Jag bjöd egentligen inte riktigt in dem. Jag höll ofta en viss distans för egentligen så ville jag inte och de uppfattade omedvetet mina signaler.

Som barn så förväntas man att vara social och leka med andra barn, något som inte intresserade mig så jätte mycket även om det var kul ibland. Jag var dessutom ett barn som alltid ville vara inne, jag bara är sån. Allt tjatande om att man skulle ut och leka fick till följd att jag älskade dåligt väder, och älskade hösten mer än sommaren. Än idag så gillar jag att hänga inne och jag mediterar hellre än att gå ut och jogga.

Man förväntas även som tonåring och vuxen gilla att festa och gå ut och dansa. Något som heller aldrig har intresserat mig nämnvärt. Jag är den som hellre har ett lugnt samtal över ett glas vin eller en middag. Men jag har gått ut därför att det förväntas man göra för annars är man tråkig, och det vill man ju inte vara oavsett om man själv känner sig obekväm. Jag trodde att jag var den ända som inte tyckte det var så kul så jag sade aldrig något. Jag har dock alltid varit den som har gått hem först och ofta smitit när ingen märkt det. Jag är sämst som mina partysystrar skulle säga hahaha. Japp, som motpol så har jag två syrror som alltid stänger stället…

Utav någon anledning så har jag haft svårt att stå upp för denna sidan av mig själv genom livet. Ingen vill ju vara tråkig eller ensam…eller? Att vara själv är något konstigt och lite skämmigt. Något man ska få dåligt samvete över för att man är en dålig vän eller familjemedlem som inte hör av sig tillräckligt eller som bangar. Men sorry, jag älskar mitt egna sällskap och jag har inte samma behov av att umgås med människor, jag har så mycket annat i mitt huvud eller som jag vill uttrycka.

Idag har jag vänner som är lite som jag eller som accepterar mig som jag är. Jag är en social osocial person brukar jag sägaGillar folk men vill inte hänga med dem så mycket.

Sluta att oroa er och tro att det är något fel när barnen är mycket själva, inte vill gå ut och leka eller bara vill göra lugna aktiviteter. De kommer att hitta sin väg och kanske är det den de just nu går. De är bara lite antisociala och trivs bäst när de får göra sin grej. För någonstans så handlar inte livet om att göra andra till lags utan vi måste omfamna våra olikheter utan att bli rädda för att det är något fel på oss eller något vi bör skämmas för. För guds skull, försök inte stöpa oss alla i en form för det funkar ändå inte…

kram Vivi

 

38 thoughts on “Det har tagit ett tag att acceptera att jag är som jag är. Kanske är du lite likadan?

  1. Fina Du! Tack för att du delar med Dig av Dig själv! Det hjälper mig att acceptera mig själv.
    Hjärtligt tack💖💖💖
    Kram från Anna Bergqvist

  2. Men så klokt och bra du skriver Vivvi! Känner igen mig i mycket!! Och försöker stå upp för den jag är…haha det är inte alltid lätt och många många gånger(tror jag) misstolkas jag. Tack för att du delar med dig
    Kram

  3. Känner så väl igen mig! Har få men nära vänner, noga utvalda då de accepterar mig som jag är. Vill aldrig stå i rampljuset. Njuter oftast av min ensamhet. ❤

  4. Åh,så mycke igenkänning. Vilken fin beskrivning,så skönt att dela/ veta att det är helt ok att vara så här!! Varm kram Lisbeth

  5. Så rörande och intressant att läsa det här… Jag började nästan gråta av hur jag känner igen mig själv i det du beskriver. Jag har alltid känt mig utanför och annorlunda, rent mentalt. Hade många kompisar som ville vara med mig och jag levererade tidigt ett slags socialt beställningsjobb och gick ut på fester och danser.Men fick ångest varje gång, eftersom jag kände tomhet, på gränsen tillmeningslöshet. Jag vill hem och skriva och läsa, lyssna på musik och vara för mig själv.. Det hände att kompisar ringde på dörren och jag inte öppnade, orkade inte med liksom… Det här är min sanna natur och står inte i motsättning till det att kunna tycka om, uppskatta eller älska människor.Men djuren, särskilt hundar står mig särskilt nära, av någon anledning. Mina barn, två av dom, har precis samma personlighet och vi är alla högkänsliga på gott och ont. Kram till dig!

    1. Ja, vi är många som har gått vilse i hur vi förväntas vara. Vi behöver börja se på människor som tycker om att möta sig själva som modiga ist för märkliga. tack för att du delade med dig. Kram vivi

  6. Underbart att läsa om dina tankar som många andra inte skulle vågat bjuda på! Du satte även ord på mig och mitt liv då din beskrivning likaväl kunde gälla mig! Det finns tydligen fler som är som mig ;)Tack för att du delar med dig! <3 KRAM

  7. Modigt skrivet. Känner igen mig och undrat om jag skulle varit annorlunda som ung. Idag sätter jag gränser även om tvivlen kommer. Då ringer jag Din linje 😂

  8. Underbart att läsa om dina tankar som många andra inte skulle vågat bjuda på! Du satte även ord på mig och mitt liv då din beskrivning likaväl kunde gälla mig! Tack för att du delar med dig! <3 KRAM

  9. Hej!
    Jag har fastnat så för din podd oxh lyssnat igenom alla avsnitt och bekräftar allt jag känner och går igenom. Finns det möjlighet att komma till dig på session? Ditt arbete resonerar så djupt med mig! Stor kram Leila

  10. Så underbart att höra din erfarenhet av livet. Jag är vad du sa en ensamvarg jag med. Är dyslektiker och 60år gammal. På min barndoms tid. Ansågs jag vara dum i huvudet. Mina föräldrar fick till och med ett brev från en lärare på skolan. Får Agneta ett jobb så var glad för det. Hon kommer inte att kunna få ett ansvarsfullt jobb. Detta har gjort att jag blev den som man bjöd in om det saknades en person. Eller en som kunde köra bil. Hittade en underbar man som har hjälpt mig med att tro på mig själv och blev både undersköterska och mentalsköterska. Men trivs med goda och nära vänner och ett glas vin och inga stora tillställningar. 💝

  11. Jag sällar mig till skaran av introverter. 😊 Jag är snart 50 år och kan nog räkna på min ena hand de gånger jag haft långtråkigt när jag varit själv. Det finns så mycket att läsa, måla, fundera på, fantisera filosofera och utforska. Sedan trivs jag jättebra med våra vänner men i små doser. ❤️ Tips på bra bok : Introvert – den tysta revolutionen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *