Idag har jag gråtit så att tårarna sprutat. Jag trodde inte att det skulle bli så tufft som det faktiskt blev. I dag begravdes min fd svärmor Ingrid, hon blev 87år. Sedan hennes son, min exman gick bort för 5 år sen så började hon sakta släppa taget om sitt minne, jag tror inte riktigt att hon orkade leva i den verkligheten längre. Vilken mor skulle vilja det?

Men även fast Ingrid blev gammal och även fast hon blev dement på slutet så känns det tungt. Det är inte så lätt att släppa taget och gå vidare och känna att det var kanske dax, det funkar inte så, och det ska det inte heller göra. Det ska göra rejält ont när de vi älskar går bort oavsett. Det ska bli ett hål som inte kan fyllas med något annat eller någon annan. Ingrid var inte bara en gammal tant i statistiken som blev 87 år, hon var Ingrid.

I dag var det verkligen en sorgens dag. I samma kyrka som Ingrid begrades i, begravde vi hennes son i för 5 år sedan, och för exakt 20 år sedan i maj så gifte jag och Johan oss där. Livet ger och livet tar. Idag känner jag mig berövad på en bit av mitt liv och min historia..

Jag är glad att jag i mitt tal till Ingrid på hennes 70 årsdag sa att hon var den bästa svärmor man kunde ha. För det var hon..

Stora Sköndals Kyrka

Ingrid på vårt bröllop maj 1993