Ibland går hjärtat sönder en liten bit….

Igår hade jag en klient hos mig vars unga dotter uppmärksammat blev mördad för något år sedan. Och om 1 vecka så har jag en annan klient vars dotter också blev uppmärksamt mördad för några få år sedan.

Att möta dessa mödrar gör så ont. I ett sådant läge är man inte enbart ett medium som får kontakt med deras dotter, man är samtidigt en medmänniska som lyssnar och finns där. En person som inte räds att prata om eller möta döden.

Dessa kvinnor/personer möter tyvärr ofta efter ett tag mindre tolerans och kärlek från sin omgivning. Är det inte dax att gå vidare undrar många? De har börjat bli obekväma med sitt gråt och sin förtvivlan som aldrig tycks släppa greppet om dem. De har ofta fått tiotusen nycklar i sin hand av omgivningen att komma vidare med, men ingen dörr att öppna.

Vi lever i en illusion om att livet alltid går vidare för alla, att tiden läker alla typer av sår. Och om vi håller döden stången och ignorerar den så hinner den inte ikapp oss och vi lever lyckliga i alla våra dar. Men livet går inte vidare för alla, det ser inte alltid ut så för den vars inre har dött, hur väcker man nytt liv i det? När livet på allvar tappar sin mening och ingen eller inget längre betyder något?

Ibland kan sorgen vara oöverstiglig över en lång, lång tid och ibland för alltid. Att förlora ett barn stannar livet och för en del även framtiden.

Att förlora sitt barn till meningslöst och onödigt våld är för många oerhört smärtsamt och omöjligt att kunna leva med. Det finns helt enkelt för många ..”tänk om”…att drunkna i. De anhöriga döms till livstid medan förövarna oftast är ute efter några år. Hur ska man leva med det? Och hur ska man då klara av att förlåta?

Jag anser nämligen att förlåtelsen är viktig för överlevnaden, för att inte bitterhet och hat ska bo i brötet för alltid. Jag tror att man i sådana här fall kan komma vidare först när man kan förlåta personen eller situationen, då först kan den fruktansvärda katastroffen släppa det värsta greppet om en och man kan hitta tillbaka till något som liknar ett liv.

När straffet inte blir rimligt för offret som i detta fallet är de anhöriga, så tar man ifrån dem denna process, att förlåta. De hinner inte bli klara innan omgivningen säger att det är över och de är förlåtna. Jag tycker detta är ett stort dilemma om man vill sätta offret först. Förlåtelse processen måste få sin tid för att man ska kunna komma vidare. Inga lugnande medel i världen kan ersätta det inre arbetet av förlåtelsen.

För den andra kvinnan som gått hos mig i några år är det just så, förövarna är fria och de bor dessutom på samma ort som henne. Är det meningen att hon ska behövata ta sitt pick och pack och flytta för att inte behöva möta dem? Hur ska hon lyckas förlåta och gå vidare?

Jag skulle så gärna vilja rädda dem, ta dem i min famn och säga att allt kommer att bli bra. Istället så sträcker jag fram en hand och går sönder en liten bit…

 

Jag tror på förlåtelsens kraft för att komma vidare…