Jag dricker aldrig ensam…..längre.

Ensam hemma en fredagskväll. Tittar på en flaska vin och tanken föresvävar mig att det vore mysigt att ta ett glas vin och sjunka ner i soffan med en god bok. Vet att det aldrig kommer att hända. Jag kommer aldrig mer att dricka ensam.

Gamla minnen seglar upp till ytan. Som tidigare gift med en alkoholist så levde jag ett liv där jag försökte få kontroll genom att sätta upp regler.Jag blev även nojig för egen del, ingen alkohol på vardagar, ingen alkohol när jag var ensam. För så gör alkoholister. Alkoholen blev min min mans dyrbaraste älskarinna och min värsta fiende, jag hade aldrig en chans och jag blundade som så många andra.

Under 15år försökte jag kontrollera min alkoholists liv. Det enda som hände var att ju mer jag försökte, ju mer förlorade jag kontrollen, det var ständigt ett steg fram och två tillbaks. Sista åren var jag inte hans fru först och främst utan jag var medmissbrukare och möjliggörare, sen någonstans långt där efter så var jag hans fru. D.v.s mitt liv gick ut på att kontrollera, förhindra, skydda och rädda min alkoholist. Om jag bara fick kontroll sa min förvridna hjärna så skulle allt bara bli bra. Det blev värre. Han var beroende av alkoholen och jag blev beroende av att rädda honom.

Många undrar varför man stannar. Det enkla svaret på den frågan är att vi som mår sämre när andra mår dåligt, än när vi själva mår dåligt, vi stannar. Vi försöker rädda för det är enda chansen att själv få må bra. Naturligtvis är det sjukt men för en medmissbrukare är det den logiken man lever efter. Jag försökte få kontroll över mitt liv genom att få honom att få kontroll över sitt liv. Galenskap.

Jag önskade att jag hade blottat min strupe och brutit ihop, i stället fick jag ont inåt, min kropp värkte och strejkade. Jag önskade att någon som såg kunde ha sagt, Vivi, du behöver hjälp, du kan inte leva sådär, jag finns här för dig, det finns en väg ut. Men ingen såg något och ingen sa något. Ingen sträckte ut en hand och jag förstod inte att be om den. Vad ni en gör människor så sträck ut händerna till varandra, fråga, insisterara, tjata, ge inte upp, skit inte i det och blunda inte. Försök vara den som hjälper människor som sjunker. Jag upplevde bara hummanden, viskanden, pratande bakom ryggen och den pinsamma tystnaden.

Det ligger en stor skam i att inte vara den som inte går, att stanna kvar. Okej, du tillhör den ligan. De som inte fattar att det är idiotiskt att stanna kvar, att ens bry sig. Ja, det är jag. Jag har alltid pendlat mellan ytterligheter i mitt liv. Jag har gått från stark självbevarelsedrift och överlevnads instinkt till ingen alls och tillbaka igen.

Det som räddade mig var hans död. Hans slut blev min nya början. Även efter skilsmässan försökte jag rädda och hjälpa. Jag började gå sönder. Jag mådde dåligt och min kropp värkte. Om han inte svarade i telefon eller om gardinerna var fördragna så fick jag kramp i kroppen, jag mådde illa och fick ångestattacker. Jag kunde föreställa mig hur dåligt han mådde och det klarade jag inte.
Han var i själ och hjärta en sån fin man och aldrig någonsin elak eller aggressiv och vi hade på många sätt ett lyckligt äktenskap och han var min bästa vän, för mig gjorde det de hela så mycket svårare, det blev för mig omöjligt att släppa taget om denna goda man. Vad jag inte då insåg var att han inte en enda gång under våra 15 år tillsammans eller efteråt brydde sig om hur jag mådde! Bara han fick sin alkohol så var allt i sin ordning. Allt handlade om honom och mitt mående var sekundärt. Detta insåg jag inte när jag var insyltad i honom. Hans smärta var min, men min smärta var aldrig hans, så sjukt.

Mitt medmissbrukande slutade inte förrän han dog. Då behövde jag inte rädda honom längre från sig själv. Då började mitt verkliga tillfrisknande, då först fick jag tillbaka mitt liv. Jag måste dock alltid se upp. Jag vet att jag är en medmissbrukar personlighet och om någon betyder mycket för mig så är jag beredd att offra mitt hjärta, min själ, min hälsa och mitt psyke för den personen. Det är ingen värd och det håller jag på att lära mig

Jag har levt med mycket smärta i mitt liv, jag vet hur det har fått mig att känna, jag projicerar de känslorna på andra människor som lider. Jag har kontroll på min smärta men inte på deras. Jag kan inte distanserar mig från andras smärta utan jag gör den till min, om jag kunde så skulle jag ta över den för då har jag kontroll.

När jag till slut var tvungen att lämna honom för att själv överleva så gick hans liv stadigt utför tills hans död. Det som jag i alla år försökte förhindra lyckade jag i slutändan egentligen bara förskjuta.

Skriver och gråter, detta kommer alltid vara en stor sorg i mitt liv, att jag inte kunde rädda Johan och att hans död gav mig mitt liv åter..

Nej, jag kommer aldrig mer att dricka ensam…

IMG_0001

 

10 thoughts on “Jag dricker aldrig ensam…..längre.

  1. Tänk att han hade dig, vackra människa. och inte såg det ljusa du förde med dig!!!<3<3<3!!!!!

  2. Tårarna sprutar.. jag känner igen mig olidligt mycket. Levde i ett förhållande med alkoholproblem, dock var det han som lämnade mig med 6 månaders bebis men jag kommer aldrig glömma känslan av tomhet jag kände, jag visste inte vem jag var, vad jag tyckte om, vad jag ville i mitt liv. Jag var fullkomligt tom. Nedbruten. Jag hade ägnat dag som natt med att hjälpa denna karl. Sedan ångrade han sig. Jag har läst flera inlägg och inser att jag har otroligt mycket och lära av dig! Jag vet inte hur jag ska hantera denna enorma empatin jag känner till allt och alla, emellanåt äter den upp mig innefrån.. Tack för du dela med dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *