Jag har brustit i empati…

Jag fick en för mig märklig insikt för cirka 4-5 år sedan. Jag har alltid sett mig som en person med tonvis med empati och förståelse för andras smärta då jag själv genomlevt ett elände. Från att fötts med en psykiskt sjuk moder och separerats från min fader och 2 av mina 3 syskon när jag var ca 3år för att sen placeras på barnhem med ena systern för att sen hamna på ett fosterhem där vi blev utsatta för diverse övergrepp så tyckte jag mig förstå lidandet Läs mer om min historia här!  Att jag sedan vid 22års ålder träffade en kärlek som visade sig vara en alkoholist som jag var gift och levde med i 15 år gjorde inte saken bättre.

Sista gången jag träffade pappa, 7 månader innan han gick bort.

Vid 37 års ålder så gjorde jag mig äntligen fri från min tunga bagage och hade dessutom bearbetat färdigt mitt förflutna. Jag hade lärt mig läxor och hade en livserfarenhet som en gammal tant. Jag hade insett att jag var en medberoendetyp som ville rädda andra människor till vilket pris som helst och oftast var det mig själv jag offrade, för jag var inte viktigast i mitt liv.
Men nu gick jag vidare i livet med mina dyrköpta läxor, öppna armar och att ännu vidöppnare hjärta.

Men så upptäckte jag en sak…

Utan att reflektera över det så blev jag alltid smått irriterad när människor på Facebook i mina ögon överdrivet sörjde sina gamla föräldrar som hade gått bort, jag förstod sorgen men när de började älta och tjata år efter år så bubblade en irritation inom mig. Get over it! tänkte jag. De var gamla, det var liksom tid.
Jag kunde inte känna något större medlidande eller förståelse. Visst, det är sorgligt när någon går bort….men ändå, de var ju gamla, det var ju väntat, och så himla länge behövde man väl ändå inte sörja?

Tills en dag när det helt plötsligt slog ner som en bomb i mig. Jag förstod dem inte för jag kunde inte relatera till dem och deras sorg. Jag hade själv aldrig haft några föräldrar som fanns där eller stod mig nära. När båda mina föräldrar gick bort för 1år och 1 1/2 år sedan så var det ingen direkt jordskreds sorg för mig, visst tyckte jag det var trist för min pappa men det berörde mig inte på djupet. Kände mer än saknad för det som kunde ha blivit. Likaså med mamma även om jag tyckte det var en befrielse för henne i hennes hemska sjukdom.

Sista gången jag träffade mamma – Hon fyllde 60år 1999. Mina syskon, jag är den mörka till höger.

Jag kan fortfarande inte relatera till hur det är att förlora en förälder man älskar men jag kan nu förstår att jag inte kan värdera efter min måttstock. De känner något som jag aldrig kan uppleva, föräldrar är något speciellt och något jag inte haft på ett positivt sätt. Det är lite som med barnen jag valt att inte skaffa, det är svårt att sakna det man aldrig haft eller på allvar förstå känslorna. Jag hade nog hellre känt sorg efter mina föräldrar men i stället så gick det från tomt till tommare. Men man kan inte få allt och jag har fått så många andra gudabenådade gåvor i livet så jag är tacksam ändå och tackar även för min lärdom.

Vi kan aldrig fullt ut förstå

Detta ser man överallt, människor som är goda och kärleksfulla men de kan ändå inte fullt ut relaterat till det ena eller det andra. Det är inget konstigt. Människor kan sällan relatera till mitt liv. Vi måste förstå att många av våra känslor och värderingar är efter våra referensramar, utefter vad vi kan förstå och ta till oss. Det är därför vi bär omkring på olika sanningar som är sanna för envar. Naturligtvis kan vi förstå att t.ex en cancersjuk människa har smärta och vi kan känna medlidande. Men vi kan inte uppleva den och fullt ut förstå om vi inte haft samma resa, och inte alltid ens då. Men livet vore outhärdligt om vi bar omkring på varandras smärta, vi måste avgränsa oss. Som medberoende så vet jag att smärtan vi bär för andra kan trasa sönder oss till ingen nytta, vi är ju maktlösa inför den. Så medlidande och empati är bra men får inte gå över gränsen.

Det finns alltid saker att upptäcka om sig själv om man vill. Vi är inte klara på långa vägar och riktigt färdiga blir vi aldrig i detta liv. Men det är en spännande resa…

Kram och namastè Vivi

13 thoughts on “Jag har brustit i empati…

  1. Känner stor Empati med dig men det är för att min resa har också varit guppig och traumatisk, så fint att du öppnar dig för andra och delar 💜🦋😘

  2. Håller med till 100% man kan inte känna det en annan människa känner. Men man kan i alla fall lyssna och tro på vad hon säger. Att vara ledsen och någon säger att man ska sluta gör inte saken bättre. ALLA kan hamna i en kris och då behöver vi varann oavsett hur länge vi är i krisen!
    Beundrar dej så mycket för alla tips du ger och för att du delar med dej!!!
    Tusen tack fina 🙏❤️

  3. Tack Vivi för du öppnar ditt hjärta och uttrycker det här! Det är stort av dig och visar på en stor mänsklig mognad. Har själv genomlevt stora svårigheter i barndomen med en psykiskt sjuk och våldsam pappa som misshandlade min mamma i många år. Jag vet vad sånt här kan göra med oss människor. Men i dag vet jag också att allt har sin mening och att ur den här smärtan och alla känslostormar föds undan för undan nya pinnar på utvecklingsstegen. och du själv är ett lysande exempel på att gå från lidande till insikter och visdom och till att hjälpa och leda andra. Problemet för mig har varit att jag som vuxen när jag känner mig sviken eller illa behandlad, då regredierar emotionellt till mitt barn-jag och blir så ledsen och känner mig övergiven – igen. I dag är det lite lättare att möta de känslorna. Men att inte fått ha den fulla tillgången till sina föräldrar sätter spår… Kram till dig!

  4. Hej Vivi❤. Jag har alltid sagt att jag fötts m för mkt empati, vilket är sant. Jag har farit väldigt illa av det. Men jag håller fullständigt m dig när du säger att man kan inte förstå ngn annans smärta förrän man varit där själv. Miste min sambo för 15 år sen & tyckte ingen förstod någonting…det var min stund av förlorad empati, för vad som hände efter det , var att vad som än hände andra tyckte jag att inget kunde mätas m min smärta.Ingen förstod ngt..Fruktansvärt.Jag hade turen att inse det, precis som dig och har bearbetat det.Idag har jag hittat balansen mellan för mycket & för lite❤. Tack för att du delar m dig💖. Många kramar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *