Jag saknar dig inte. Tänk om du hade vetat. Hade du gjort annorlunda då?

Idag är första födelsedagen för min pappa på andra sidan. Jag önskade att jag kunde säga att jag saknade honom, men jag tvingades för många år sedan att sluta sakna honom, så det är inget man bara upptar igen.
                                                    ❤️
Saknaden efter min pappa har jag alltid burit som en osynlig mantel. Men nu helt plötsligt så har den blivit legitim på något sätt, nu är det dags att sakna. Men då infinner den sig inte…saknaden, inte sorgen heller.
                                                 ❤️
Jag märker ingen skillnad. Det är samma tomrum som vanligt. Och samma tysta telefon som inte har ringt på årtionden. Hur kunde du bli så kapitalt värdelös på att vara far till mig så jag inte ens märker ngn skillnad när du är död?
                      ❤️
Alla dessa föräldrar vars enda fel är att de inte är närvarande och är bättre än strutsarna själva på att stoppa huvudet i sanden. Nästan ingenting innehåller så mycket som det där tomrummet efter en förälder som aldrig axlade sin roll. Ett sånt slöseri. Det finns ett ord som definierar vår relation och det var inte kärlek, det var svek. Ingen har svikit mig som du. Du skulle ha älskat och skyddat mig. Inget av det var du något vidare bra på.
❤️
Ni som älskar och saknar era nära kära på andra sidan är ändå lyckligt lottade. Glöm aldrig det. Ett hål fyllt med kärlek och minnen är bättre än ett tomt hål. Var rädda om varandra och glöm inte att dö är lika naturligt som att födas, ingen är förskonad.
❤️
Grattis pappa på din födelsedag, du var var faktiskt en fin man. Det var bara det där med att vara min far som inte fungerade, men jag antar att det var vår karma att jobba på.  ❤️ Du är förlåten och jag har slutat sakna det som kunde ha blivit och accepterat att detta var allt som blev.
 ❤️
Men om du hade vetat. Att du inte skulle bli saknad av två av dina barn. Hade du gjort annorlunda då?
❤️

18 thoughts on “Jag saknar dig inte. Tänk om du hade vetat. Hade du gjort annorlunda då?

  1. Jag förstår hur du känner! Jag växte upp utan min pappa, som valde att inte vara en del av mitt och min mammas liv. Jag saknade att ha som mina andra syskon, min egen pappa. Varför ville han inte ha mig, var jag inte värd hans kärlek? Jag är ju trots allt hans barn! Som 18-åring tog jag den första kontakten och det blev ett bra besök hos honom och hans nya familj, i vårt grannland Danmark, som vi flyttade ifrån när jag var 1 år. Än idag har vi en knapp kontakt. Jag och min familj åker och hälsar på varannan sommar och han, senast han var här och hälsade på var… när min äldste son döptes, för 17 år sedan!!! Hur kan man välja att inte engagera sig i sitt barn??? Undrar om det kommer kännas annorlunda den dag han inte finns? Känner att jag hade velat lära känna min farmor och farfar mer, men de hann jag bara träffa vid några få tillfällen. Och de visste knappt om att jag fanns! 😔 Skönt att skriva om det! Kanske dags att börja skriva på den där boken!

    1. Jag hoppas du känner dig färdig med honom den dagen har går bort för då är allt över. Jag var tack och lov färdig <3 Kramar och lycka till! Vivi

  2. Vet precis hur du känner..så har jag haft det med min mamma. Bröt med henne för 10 år sen för att orka överleva. Har saknat att ha en mamma som finns där för mej och mina barn i många år men fick til slut förlåta och släppa. Saknar henne inte idag men önskar ändå att allt hade varit annorlunda.
    Kram❤️

  3. Så fint o klokt skrivet! Jag blir rörd när jag läser vad du skriver och hur du delar och uttrycker hur du känner. Naket, sant och ärligt! Önskar fler personer kunde vara lika modig som du. Att stå i sin sanning är det finaste man kan göra. Leva här i sanningen……öppna din dörr! ❤️

  4. Mycket kloka ord skrivet med värme o kärlek trots allt. Vuxit upp utan far som idag är död och en mor som träffade en man när jag var 15 år och efter det har jag alltmer sämre kontakt med henne. Är dock tacksam för mina morföräldrar idag döda de saknar jag.

  5. Det kan vara något bakom. Jag har barn jag inte träffar. Inte för att jag inte vill utan för att pappan kidnappade dem och vände dem emot mig. Det är inte barnens fel men det är riskabelt då de påstår massor av saker som aldrig har hänt utan som han har indoktrinerat dem till. Jag har gjort allt i min makt för att ha en bra relation (även att ha en relation där jag får resa över 200 mil för att under 15 minuter få höra av mina barn vilken hora jag är.)
    Mina barn försvann då de var 2 år så de kan inte ha dessa minnena själva utan de har byggts upp av fadern. Därav har jag valt att avstå kontakt tills dess att barnen flyttar hemifrån. Först då kan vi återfå kontakten tror jag, då kan de bilda sig en egen uppfattning om mig, deras mamma och få träffa sin bror som föds när som helst.
    Med detta vill jag säga att det inte alltid är den “frånvarande förälderns fel”.

  6. Hej, har din pappa kommit till dig efter att han dött? De verkar ju förstå då om inte förr hur deras beteende påverkat andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *