Lycka är när man tidigare levt med en alkoholist och nu har en ny man i sitt liv som blir lycklig av att hitta en öl på systemet på endast 3,8%. Små saker för en del är stora för andra. Missbruk dödar, det dödade min exman. Som fd medberoende så har man ständigt koll på hur andra relaterar till alkohol, speciellt då sin partner. Man vill ju aldrig hamna i medberoende-karusellen igen men det är lätt att trilla dig när man är en person som gärna vill rädda andra, och dessutom lätt sätter andra framför sig själv, har man sen växt upp med missbruk och tappat sina gränser på grund av att man inte lärt sig vart de går så är det som amen i kyrkan och spiken i kistan.

En gång medberoende alltid medberoende? Behöver man som missbrukaren ta en dag i taget och lova sig själv att just idag så måste jag inte rädda någon från sig själv eller bära någon annans bördor? Ja, många ggr är det så tyvärr. Att vara behövd på någon nivå är som ett gift som rinner i  den medberoendes ådror. Ibland så dövar det oss från att känna oss själva, så det kan även vara ett motgift mot våra egna problem. Om jag lägger allt krut på någon annan så slipper jag ju deala med mig själv? Man är ju dessutom sjukt behövd, med eftertryck på sjukt. Man ställer inga krav, varken på livet, partnern/familjemedlemmen eller sig själv utan man låter sig bli ett offer för omständigheterna, man släcker hela tiden bränder och är ständigt tvåa på bollen. Varför nöja sig med att vara två i sitt egna liv?

När jag tittar tillbaka på den perioden i mitt liv så blir jag själv chockad. Vad hände med mig? Det tog tid för mig att förstå att det inte “bara hände”, utan jag drogs dit likt en magnet. Jag var tacksam över att vara älskad och han hade nog kunnat få ha hur många fel och brister som helst som jag hade accepterat. Självkänsla och självrespekt var inga ledord när jag växte upp, och kärlek var en bristvara, så jag hade inte hunnit lära mig att älska mig själv innan jag började älska min missbrukare. Ett stort misstag.

Jag har jobbat med mina medberoendetenser och numer så står jag upp för vem jag är och sanningar är någon jag uttalar i stället för att dölja. För tystnaden är den medberoendes största fiende. För när man väl börjat dölja, rädda, skydda och låtsas som att allt är bra och hålla skenet upp så är det svårt att avslöja sanningen. Muren fortsätter växa för att man tror att man ska bli dömd utifrån vad någon annan gör, eller för vad man gör mot sig själv, man är helt enkelt sämre än andra tror man. Ett, tu, tre så är muren jätte hög och massiv, och det sjuka är att man byggt den själv.

Ofta i det läget så upptäcker man dessutom att man inte har någon att vända sig till för hjälp, vännerna är borta för att man har distanserat sig från dem och det känns oöverstigligt att helt plötsligt berätta vad som verkligen händer bakom muren och hur man mår, man har även sviket dem, då är det enklare att fortsätta fejka och hålla avstånd, allt har blivit pinsamt och skamfullt. Så vi fortsätter att mura. För min del så orkade jag inte ens berätta för min bästa vän när jag skilde mig. Jag hade distanserat mig och först några månader efter skilsmässan orkade jag ringa Carina. Än i dag så gör det ont när jag minns hur sårad hon blev, hon visste inte ens att vi hade problem så det kom som en chock. Jag döljer aldrig något för mina närmsta vänner mer. Aldrig. Närmare till hjälp än till de närmast runt en har man aldrig, man får bara aldrig vara för feg, stolt eller skamsen för att förstå det. Min lärdom.

Det är vi som skyddar som möjliggör missbrukets framåtskridande, de andra kan nämligen inte dölja sitt missbruk men de kan lyckas komma undan ganska länge om någon annan tar hand om deras skit och döljer. Vi kan aldrig få dem att sluta mot deras vilja, men vi kan låta dem ta konsekvenserna av sitt handlande mycket tidigare, om inte det kan rädda dem vid någon punkt så kommer inget att göra det. Och frågan man måste ställa sig själv är om man döljer för missbrukarens skull eller för sin egen? Med facit i hand så ser jag själv att allt egentligen handlade om mig. Han var bara det självdestruktiva verktyget jag använde mig av för att skada mig själv.

Att leva med en missbrukare gjorde mig snudd på besatt av att försöka få kontroll över en situation som jag inte hade någon som helst kontroll över, tyvärr ett tema i mitt liv som jag har fått jobba med. Jag lade mitt välmående i någons händer i stället för att ta eget ansvar. Ett sämre sätt att slösa på sin kraft finns nog inte. Än i dag så refererar jag det till tiden i mitt liv när jag nästan gick sönder. Min kropp sa ifrån, min hjärna gick hela tiden på högvarv, mina känslor var jag inte i kontakt med och jag orkade ingenting mer än det absolut nödvändigaste eftersom jag oroade mig varje vaken sekund. Någonstans längst vägen så hade jag lyckats dribbla bort mig själv och jag gjorde självmål på självmål..

Jag skäms inte längre åt andra, var och en får bära sitt. Det är inte bara missbrukaren som behöver tillfriskna, även  medberoende har sitt jobb att göra.<3

Jag minns först gången jag frågar min Anders på en fredag kl 15.00 om vi ska ta en tidig Afterwork då vi jobbar hemifrån. När hans svar blev “nej, jag känner att det är för tidigt att dricka” så gick jag nästan upp i atomer av lycka. Som sagt, varningssystemet kopplades på för länge sedan och lär aldrig stängas ner. Jag hoppas jag fortsätter att göra bra val för mig själv i framtiden. Jag jobbar på det, men det gäller att se upp 🙂

En sak som jag lärde mig efter skilsmässan var: Han var skyldig till sitt missbruk, jag var skyldig till att jag var där. För så här efteråt så kan jag undra “vad fan hade jag där att göra?”. Mitt liv, mitt ansvar, inte hans.

Missbrukaren var aldrig mitt problem, det var medberoendet som var mitt problem att lösa..

Jag tänker aldrig offra min kropp, själ eller sinnesfrid igen…

Johans hjärta orkade bara i 49år, här är ca 2-3 veckor innan han gick bort 2008. Jag var den som fick ta hand om alla hans foton efter hans semester för att sen ge vidare till hans familj. Ingen annan orkade. Jag minns ännu den känslan. Missbrukare eller inte så var han en fin man, vård att offra mycket för men inte allt. Alltid saknad.