Det känns som att jag lever i en upp och ner vänd värld ljust nu. Jag liksom tvingas tillbaka till mitt förflutna. Ett förflutet som ligger bakom mig men som ändå aldrig är tillräckligt långt borta. Tidigare har den dock endast hasat mig i hälarna, nu har den hunnit i kapp och jag vet inte hur jag ska förhålla mig, tänka eller känna. Det blir liksom kaos i själen och hjärnan.
Nu ska jag tvingas uppleva min barndom igen, jag måste gå in i alla dessa känslor igen, det trodde jag aldrig skulle ske.
Imorgon ska jag på “förhör” hos Ersättningsnämden. Äntligen! känner jag samtidigt jag bara vill fly. Nerverna ligger utanpå, jag mår illa och i går började jag gråta okontrollerat när jag var på promenad.Tårarna ligger hela tiden under ytan, hur ska jag kunna hålla dem i schack? Jag vet inte..
Jag hatar det faktum att jag så detaljerat det går måste berätta om övergreppen jag har blivit utsatt för på fosterhemmet, jag vet inte hur orden ska komma över mina läppar inför dessa fem främmande personer som sitter och väntar på bevis för det jag “påstår” har hänt för ca 40år sedan. Skammen har alltid hållit tillbaka orden, nu måste de ut, jag hatar det.
Några dokumenterade bevis hos soc finns tyvärr inte kvar så min trovärdighet står på spel, lägligt för dom, olägligt för mig. Som vanligt.
Jag växte upp med att inte bli trodd eller lyssnad på. Om de inte tror mig nu, hur ska jag hantera det? återigen måste jag lära mig acceptera att det är som det är och att ibland kan man bara inte få rätt, men det kommer att svida, det kommer att smärta. Då kommer jag att önska hela denna processen ogjord för då har staten gjort mig ytterligare en orätt och utsatt mig för ett ytterligare övergrepp.
Jag hoppas aldrig mer att socialen omhändertar barn och slänger bort nyckel, tyvärr så har jag inte sett några tecken åt det hållet…
Men jag vill också ha sagt att det samtidigt finns fosterfamiljer där de går på knäna för att ge barnen ett bra liv, det är en fantastisk gåva att hamna hos dessa självuppoffrande människor och de kan inte hyllas nog. Alla är inte idioter. Jag hamnade hos en sån familj när jag tvångsomhändertogs från alkoholisthemmet. Jag kommer dem alltid att vara evigt tacksam för de 2åren min syster och jag fick bo hos dem. De lärde mig att mitt ibland alla idioter så finns det änglar, de finns där om vi väljer att se dem. Och jag väljer endast att lägga min energi på de goda människorna i mitt liv. Jag vet att Fia sitter på ett litet moln och hjälper mig imorgon och hennes man Haider finns förhoppningsvis tillsammans med min syster som vittne på telefon. Resten lämnar jag över till universum, jag har tillit till att det finns en mening med det som sker..
Älskade Vivi!
Det är hårt, så oerhört hår att behöva stå framför det faktum att bli tvungen att rota runt i den där förbaskade kappsäcken för att finna det som man så länge försökt att förtränga och gömma undan.
Jag vet… och skammen, den eviga skam som man känner trots att man faktiskt vet att det inte var ens eget fel så lever man sida vid sida med den hela tiden ändå.
Jag såg på en dokumentär på tv igår som hette “Män som mördar kvinnor”… jag vet inte varför jag utsatte mig för att titta på det men jag tänkte inte… och rätt var det var under programmet så slog det mig… Det kunde varit jag! Jag kunde varit en av De kvinnor som De berättade om… jag kunde varit en i registret, jag slapp undan med en hårsmån. Jag bröt ihop och hela min sårbarhet öppnades som ett öppet sår och min sorg gjorde skrämmande ont!
Det finns där och ruvar hela tiden…
Du fixar detta Vivi!
Du får som vuxen Vivi förespråka lilla barnet Vivi och stå upp för henne så som Du skulle gjort för vilket barn som helst! Vira Dina armar om detta barn och berätta hennes historia, spänn ögonen i dessa män och låt Dem förstå att detta aldrig någonsin får ske igen! Ta detta barn i handen och vandra med henne stolt och rakryggad ut och bort från dessa män, förvissad om att Du har gjprt ett avtryck hos Dem… för det kommer Du att göra, det vet jag!
Kramar om och sänder kärlek och styrka!
<3
Namaste
Tack <3 Kramar om Vivi
<3 Styrkekram
Tack! Kram
Tänker på dig :-))
Kram inga
Tack Inga, det gick vägen. Jag fick ersättning! Kram fina vän
Vad glad jag blir för Din skull även om jag är en del i att det blev Kaos.Den tröst jag har är att fyra underbara barn fick se dagens ljus.Jättekram!!
Tack pappa! Ibland blir det inte som man tänkt sig. Stor kram till dig
Jag ska tänka på dig imorgon <3 Imorgon så här dags så är det "över" och då har du gjort o gett av dig själv. Resultatet får du lämna över som du säger här ovan.
Lycka till <3
Varma kramar till dig <3 och Lycka till i morrn!
Tack! Kram
Det kommer gå bra <3 Kram Marie
Tack <3 kram vivi
Jag är också tillbaka till något gammalt skit som jag trodde jag lämnat bakom mig. Jag förstår inte hur det gick till.
Nä, ibland fattar man ingenting. Kram vivi