Kärlek kommer i så många former…

Kärlek är så häftigt och det kommer i så många former. Jag har haft hundar och katter och några av dem har jag älskat mer än de flesta människor.

Sen är det de där med familj. För min del så har den nog varit relativt annorlunda mot de flestas även om det finns en hel del familjedraman därute. Haft en psyksjuk mamma och icke ansvarstagande pappa och därför hamnat på barnhem och fosterhem tillsammans med en av mina stora kärlekar, min syster Kristin. Mina andra syskon separerades vi tyvärr i från. Med endast 2 år i mellan oss så har vi tidvis älskat och hatat med samma intensitet. Det tär på en syskonrelation när man är helt utlämnad åt varandra och den andra personen är den enda du står riktigt nära under hela din uppväxt. Men det skapar också obrytbara band även om vi ibland har tänjt dem till värsta bungy jumplinorna. hahaha

När jag träffade min exman vid 22års ålder så ville han ha barn, något som jag sedan länge bestämt mig för att jag inte ville. Jag har alltid varit livrädd för att ta det ansvaret då många vuxna svikit mig och oron för generna angående den psykiska sjukdomen i familjen. Men självklart ändrade jag mig då Johan ville ha barn, vad gör man inte för kärleken?

Men det blev inte riktigt som vi tänkt, inget hände. Efter att jag varit till läkare och kollade några grejer utan att de hittade några fel så fick jag  nog. Jag bara kände näääääää, det här är inte min grej. Jag är färdig med detta, jag ska inte ha några barn. Det är inte meningen, min själ vill inte detta. Jag satte mig ner med min man och berättade hur jag kände, han accepterade det även om han blev lite ledsen. Vad han aldrig fick reda på var att om han hade insisterat så hade jag lämnat honom, även fast jag älskade honom. Men jag var fast besluten. För första gången kände jag att beslutet var det rätta för mig och jag borde stått fast vid det. Men när man är i tjugoårsålder så är det sådant tryck utifrån när man har en fast relation att man lätt tror att man vill det alla andra vill för annars hamnar man utanför gemenskapen, och så det där eviga tjatet från alla….

Jag har inga barn men jag är inte barnlös. Mina stora kärlekar skulle födas men inte av mig utan av min syster Kristin. När Lina var runt 11 år så sa hon till mig ”du behöver ju inga egna barn för du har ju oss”. Hon visste inte hur rätt hon hade. Jag har inte behövt några andra.

Vi bodde grannar under deras uppväxt så vi hängde mycket, jag till och med bodde hemma hos dem ett tag efter skilsmässan.

Grejen är att man kan inte jämföra kärlek och man kan endast mäta den i jämförelse med sina egna erfarenheter. Jag kan inte uppleva att jag skulle älska mina barn mer för jag har inte den erfarenhetsbanken.

Jag tycker fortfarande att jag gjorde det bästa valet för mig och känner tacksamhet över att universum satte stopp. Jag har inte gått den vanliga vägen någonstans i livet känns det som men vad gör väl det? Det är min väg och jag äger den.

Nu är My och Lina snart 30år och en ny liten knodd har sett dagens ljus för 4 år sedan, lilla Chelsea. Livet är ju så underbart. Man ska vara tacksam för det man har och inte ta det för givet.

Det var lite om min kärlekshistoria….

Låt er inte placeras i en box, lev på era villkor. Då är chanserna mindre att ni ångrar er senare.

Ps. Jag har varit den mest amazing mostern ever…hahaha

Kram och namaste vivi

 

17 thoughts on “Kärlek kommer i så många former…

  1. Mer kärlek än så blir det svårt att hitta även hos ens egna barn ibland. De har tur som har moster Vivi där och bättre moster får man nog leta efter 😍 ❣️

  2. Jag känner igen mycket i det du berättar men mest från min dotter. Hon har fattat detta beslut pga av sin egen sjukdom som hon fick av sin far….och en skvätt av sin mor. Hon vill inte föra lidandet vidare. Hon beslutet kommer finnas kvar framöver har jag ingen aning om men jag vill inte puscha henne till att göra något hon inte vill. Det var nämligen så att när hon, dotter, föddes för 28 år sedan så det första jag sa var att ”nu kan jag bli mormor…” haha. Men som du vet blir inte livet som man vill utan som det är menat att bli. Jag kan vara lite mormor figur här bland alla ungar i området istället – det är en härlig glädje <3

  3. Vad glad jag blir att detta tas upp🙏❤️Många har svårt att acceptera valet att Inte skaffa barn. Jag har gjort det valet och för mig har det berikat mitt liv enormt. Har massor med barn i mitt liv i alla fall. Även om det inte är mina egna, så älskar jag dem ändå otroligt mycket💖
    Alla liv har olika uppgifter och
    betydelser❤️

  4. Härlig läsning med ett mycket bra slut ❤️ Jag har inga barn p.g.a att jag inte kunnat få några egna. Livet ville väl ha det så och jag är inte bitter för det. Visst finns det adoption, men det har aldrig varit något alternativ för mig. Jag har som du, mina syskonbarn ❤️ Kram

  5. Så bra och härligt att du skriver om detta ämne! Jag har valt att inte skaffa barn och jag visste redan som 14-åring att jag inte skulle bli mamma. Av någon anledning verkar ett sådant beslut vara väldigt provokativt för andra, och det är ju väldigt märkligt. Det är ju mitt beslut och inget som skadar någon annan. Men jag är glad och nöjd och har två underbara hundar istället! 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *