Det är en märklig känsla som fyller mig nu när min mamma har dött. På ett sätt har hon nästan levt hela sitt liv som levande död, för mig, för oss, och även för sig själv. Hon hade inget liv att tala om. Känslomässigt och mentalt har hon aldrig varit tillgänglig för mig eller mina syskon. Jag är ledsen, sorgsen men även tacksam över att hon och vi har fått ett avslut och i och med det frid. Men det är ju inte så det ska kännas. Jag hatar känslan jag har burit på i många år, en önskan om att hon ska få somna in. Inget barn ska behöva önska sina föräldrar i döden.

Det är sorgligt att inte sörja kvinnan eller mamman Ragnhild, alla borde bli sörjda för den de är, och inte för den de borde vara. Hon borde ha varit vår mor, men det blev aldrig så, och det var inte hennes fel. Det smärtar oerhört i det där hålet som hon skulle ha fyllt med sig, vår mamma. Det är det där hålet som värker mest just nu.

Mamma fick en hjärnblödning men det var inte den hon dog av, obduktionen får visa vad, inte för att jag känner att det har någon betydelse, hon har på något sätt överlevt sig själv med alla mediciner och elchocker genom livet. Hon är död. Punkt. Vår mamma har diagnostiserats med åtminstone fem psykiska sjukdomar varav schizofreni var en. För oss var det den värsta. Den gjorde henne paranoid och elak, den fick henne att terrorisera mig och min syster Kristin som bodde i Stockholm. Vi förbarmade oss över henne även fast vi inte kände något för henne, vi ville så gärna. Hon stod vid ett tillfälle när jag var 17år med en förskärare vid min säng. Hon dök upp i sina innetofflor på min arbetsplats och härjade, ringde min chef och mina arbetskamrater, ringde mig 20ggr på en dag, helst kl 05 på morgonen, hon hatade min exman som hon hade fått för sig var en knarklangare som langade droger till mig, hon ringde på min ytterdörr i ur och skur, gärna med en lika galen karl i släptåg. En dag sa jag adjö. Jag orkade inte mer. Hon gjorde vårt liv till ett helvete, det finns gränser för allt.

Mamma fortsatte ringa och skicka kort på mina födelsedagar, namnsdagar och vid jul, hon glömde aldrig att både hon och jag hette Linnéa. Hon grattade mig på 48:års dagen när jag fyllde 30, och på min 35:års dag så skickade hon namnsdagskort, hon skrattade aldrig så gott som när hon fick jäklas, jag vet inte varför, men jag antar att det hade med hennes fantasier att göra. Hon gav inte upp om oss barn men till slut så släppte hon taget. Om det berodde på tystnaden hon mötte eller sjukdomen vet jag inte. Det måste ha varit fruktansvärt att vara hon. Det måste ha varit som att leva i en skräckfilm som aldrig tog slut, och vi barn hade de ständiga birollerna.

Jag har aldrig älskat min mamma, inte ens som barn, hon var elak, sjuk och slog oss barn. Min syster Kristin och jag hamnade på barnhem när jag var 3,5 år och sedan blev det fosterhem. Vi separerades från våra storasyskon Lisa och Tomas. Hon gav oss inga band, utan bara lidande. Jag har aldrig anklagat henne, för det finns inget att förlåta, hon var sjuk. Jag känner bara sorg, tomhet och dåligt samvete över att jag var oförmögen att älska henne.

Mamma hade när hon gick bort kol, hepatit A, hepatit C och TBC. Det är det som krossade mig mest. Att hon levde i misär och sjukdom. Herregud mamma, mitt hjärta brister för dig. Ingen människa ska behöva utstå vad du har gått igenom. Mina tårar vet inte vart de ska ta vägen, de har på något sätt ingen plats i mitt liv, men ändå är det där de landar, mitt i mitt knä, mitt i min skuld som inte är min. Det är så fruktansvärt alltihop och jag önskar att jag fanns där för dig i slutet men samtidigt så är jag tacksam över att jag slapp. Jag var aldrig en del i ditt liv, men ändå så var jag en del av dig.

Mamma var sedan länge nerknarkad på allsköns mediciner som gjorde henne till ett lobotomerat vrak. Vi visste inte längre vad som var sjukdomen eller vad som var medicinens verk, och sen alla dessa biverkningar på det.

Hon har inte varit känslomässigt eller intellektuellt tillgänglig på mycket länge, överhuvudtaget inte alls under den tiden jag minns. Det inre förfallet började 1957, hon var 17år, höggravid och pappa var på sjön när hon hittade sin pappa hängd. Hon sa till mormor att det var tur att det var hon som hittade honom. De orden ekade i min mormors huvud hela hennes liv, hon förlät aldrig morfar för hans svaghet att han inte mäktade med livet och störta sin dotter i fördärvet. Hon vägrade senare att begravas tillsammans med honom.

Än i dag så vet vi inte riktigt varför morfar fick nog men vi anar. Morfar var en kufisk prick och han var onormalt starkt bunden vid sin dotter. Han vägrade prata med min pappa och vid samma tid så skedde en dödsolycka på varvet som enligt min mormor skulle utredas och min morfar var på något sätt troligtvis skyldig i detta. Jag tror att dessa två saker samtidigt blev för mycket helt enkelt.

Jag tror dock inte att det är morfars fel att mamma vart sjuk. Jag tror däremot att han var en utlösande faktor och att hon var dömd till sin sjukdom. Ärftlig schizofreni debuterar oftast i övre tonåren. Jag vet även att vi har flera fall av depression i familjen, däribland mamma och morfar verkar det som.

Jag tackar mamma för hennes roll som min läromästare. I hennes fotspår så har jag lärt mig hårda läxor om både sjukdom, smärta, ensamhet och utsatthet. Den erfarenheten kan jag idag tillämpa i mitt liv i form av empati, visdom och styrka. Jag lärde mig också att jag själv är den som ytterst är ansvarig för min egen lycka, för livet är inte konstruerat efter någon idyll, eller efter ett perfekt mall där människor alltid räcker till, gör gott eller bryr sig. Det gör dem inte till sämre människor, men däremot till sämre medmänniskor, och dem är man skyldig sig själv att höja sig över. Det finns ingen tid och plats för martyrskap eller självömkan. För det har samma effekt som när man skär sig själv när det inre smärtar, den enda man skadar är sig själv, och under tiden så passerar det mest dyrbara. Livet.

Hon har även lärt mig att om inte ljuset finner vägen fram till mig, så måste jag själv leta upp det. För har man väl fått livet till skänks så är man skyldig sig själv att göra det bästa av de resurser man har. För en del får aldrig den möjligheten. Du fick inte det. Det bästa sättet jag kan hedra ditt liv på är att leva mitt fullt ut.

Mamma, jag hade önskat dig ett liv, med oss. Tillsammans. Men det blev inte som vi önskade, men jag antar att det blev som det var tänkt. Jag vill att du ska veta att det där hålet som du inte kunde fylla inom mig, det kommer aldrig att fyllas av någon annan. Det är endast avsett för dig. Så du har ett plats i mitt hjärta, ett hål är bättre än ingenting, och jag tror att jag nu äntligen är redo att fylla det med en helande kärlek till dig. För vi är färdiga nu. Vi har båda fått frid. Äntligen.

Din dotter för evigt