Vi bor granne med beroendevården vilket väcker smärtsamma minnen.

Nu kommer ett sånt där personligt inlägg igen. Jag har haft det liggande i 2 veckor och inte vetat om ja ska lägga ut det eller inte. I de lägena så funderar jag på vad jag hade velat om jag själv stod mitt i en liknande kris. Skulle jag då velat att någon annan vågade berätta hur det var för dem? Svaret blev ja.

Själv så gick jag igenom min kris innan sociala media var utbrett så jag kände mig ensam och skämdes så jag höll tyst. Det är sjukt när jag tänker på hur mycket skam jag burit på i mitt liv som inte varit min, när man väl börjat den Golgata vandringen så är det alltför lätt att fortsätta i de djupt inrotade spåren, och i stället för att gå så klamrar man sig fast vid sin välbekanta törnekrona och blöder lite till.

Jag hatar den där tystnaden som kommer i skammens kölvatten, den som förövarna alltid dumpar på offret. Den gör att man ensam vadar i skiten upp till knäna och inte hittar vägen ut, för man vågar inte fråga och man ger inte heller omgivningen en chans att hjälpa. Den fick mig att  fjärma mig från mina vänner. Så många onödiga år det blev för mig just därför.

Jag skriver för dig som behöver se att det  finns ett liv på andra sidan om helvetet. Du har inget att skämmas för. Du har inte gjort något fel.

Läs mer under kategorien ”Jag – barnhemsbarn”

Jag och Anders har flyttat till mysiga söder och bor nu granne med Beroendevården på Capio Maria, det väcker många obehagliga känslor och minnen till liv. Där finns akutboende, akutmottagning och öppenvård och varje dag så ser jag en massa nedgångna människor och dem som beroendet ännu inte har präntat in sitt bomärke på. Även om många år har gått sedan skilsmässan 2002 från min alkoholist så påverkas jag fortfarande väldigt starkt av den tiden i mitt liv.

När jag stegar förbi för att ta mig till systembolaget på Rosenlundsgatan för att köpa en flaska cava så sköljer gamla minnen över mig. Jag har haft en tuff barndom på barnhem och fosterhem, det är sådant som jag har bearbetat och lärt mig att hantera. Men att ha levt i ett fosterhem med alkoholiser och ha varit gift med en alkoholist i 15 år har för alltid gjort mig överkänslig när det gäller alkohol. Jag blir lätt orolig, kontrollerande och tjatig vilket drabbar min sambo då och då. Jag får lätt en stor klump i magen och jag hör varje förändrad nyansskillnad i hans röst och beteende. Det är som att jag inte kan skilja på nu och då och min kropp hamnar i stress och jag väntar mig att det rätt som det är ska gå över styr.

Jag dricker själv ibland och har inget problem med att även festa till mellan varven, över mig har jag ju kontroll. Det är omgivningen jag oroar mig för, det är som att det där finns en tidsinställd bomb som förr eller senare måste explodera och jag har ingen som helst kontroll över den.

Jag minns fortfarande när jag varit tillsammans med Anders ett tag och jag frågar honom en solig fredag kl 15.00 då vi jobbar hemifrån om vi ska ta ett glas vin och ha en After Work. Han tittar på mig och säger att han tycker det var för tidigt på dagen för vin. Jag kan inte beskriva den lyckokänsla jag upplevde i det ögonblicket. För har man som jag levt nära en missbrukare så fortsätter man att leta tecken….hela tiden tyvärr. För min exman fanns det ingen gräns för hur tidigt han kunde börja dricka. Omedvetet så hade jag letat efter tecken även hos Anders förstod jag då.

Ett av mina minnen med min exman som starkt har påverkat mig var när vi skulle skriva in honom på dagvården hos AA 1999. Detta hände när jag första gången sade att jag ville skilja mig för att jag inte orkade mer. Då bröt han ihop och jag fick ringa AA. De sa då till mig att han skulle få komma in nästa dag men då man inte kan sluta tvärt på grund av abstinensen så skulle jag ha ansvar för hans nedtrappning. Under ett dygn så portionerade jag ut alkohol som jag hade låst in.

När vi kom in dagen efter så fick Johan göra en alkoholtest. Efter det så fick vi träffa terapeuten. Han tittade på mig och sen vände han sig till Johan och sa – När någon kommer in med din promillehalt så brukar de oftast inte ha en fru kvar att komma in med. Han hade druckit mindre än vanligt under ett dygn men ändå var promillehalten 4,2. Herregud, jag som tyckte han verkade ganska nykter. Vilken chock!

Det var där och då jag insåg att jag ofta måste ha åkt bil med honom när han var onykter. Det var ett tufft uppvaknade att inse att jag inte hade koll på verkligheten och att jag blundat för sanningen. Helt plötsligt så såg jag allt klart, allt han sagt och gjort under de sista åren hade skett under alkoholens påverkan, och jag märkte inte längre skillnaden. Eller ville jag inte se?

Varför blundar man? För mig kan jag säga att det var min överlevnadsstrategi. Jag var så insnärjd i vårt liv och våra roller att jag inte kunde se vägen ut. Jag hade inte heller energin nog för att ta tag i allt som måste förändras för att kunna skilja mig, man blir nämligen oftast totalt dränerad på sin energi när man aldrig någonsin kopplar av utan hela tiden har fokus på att rädda en annan människa. Det fanns ingen plats för mig själv i mitt liv.

Johan kom in i mitt liv när jag var 22 år och mådde dåligt över min uppväxt och min obefintliga relation till mina föräldrar, han räddade mig då. Han var en fantastisk människa och han var varken otrevlig eller våldsam. När alkoholproblemen accelererade så ville jag rädda honom. Först för att jag skulle kunna leva med honom. Sedan för att han skulle kunna leva utan mig. Som jag befarade så gick det snabbt utför efter det att jag lämnade honom, även om jag fortsatte att försöka rädda honom. Men det kom en dag när jag blev tvungen att rädda mig själv för att överleva och då gick jag. Han gick tyvärr bort 2008, 49år gammal.

När man kliver in i dysfunktionell relation när man själv är trasig så kan det vara svårt att se klart vad som sker, jag hade svårt att separera andras känslor från mina egna och jag led hellre själv än såg någon annan lida. Jag var så van vid att livet var en kamp så jag reflekterade inte över att ytterligare kamper lades på mina axlar. Jag skulle hjälpa och jag skulle fixa. Det ända jag lyckades fixa i slutändan var en trasig kropp och själ till mig själv, och räddandet gick såklart åt skogen.

Som barn så var jag ett offer för omgivningen och människor som skadade mig. Som vuxen blev jag ett offer för mitt medberoende. Mitt liv startade i ett helvete och jag förde sen själv omedvetet även in det i mitt vuxna liv. Katastrofer hade blivit min livsstil. Om man alltid gör som man alltid gjort så får man alltid samma resultat. Kunde inte sagt det bättre själv.

Då och då så råkar jag på människor som inte förstår hur andra kan hamna i destruktiva relationer och stanna där, oftast är det

Min exman Johan

människor som har helt andra förutsättningar för att göra bättre val. Man ska inte förväxla dåliga val med svaghet. Jag är en av de starkaste människor jag känner, annars hade jag nog inte överlevt min barndom. Tyvärr så lärde jag mig som barn att stänga av för att överleva och orka, metoder som jag sen fortsatte att praktisera i mitt äktenskap, det gjorde tyvärr att jag härdade ut.

Det finns nog många olika senarior som kan ligga till grund för att man stannar kvar men det vanligaste är nog först och främst att det smyger sig på och att man som alla andra från början är förblindad i sin förälskelse. Är man sen svältfödd på kärlek och inte lärt sig att uppskatta sig själv så håller man fast vid den kärleken man får till varje pris, problemet är att man sällan vet hur riktig kärlek ska se ut så man nöjer sig.

Ser jag det som 15 bortslängda år? Nej, jag ser 15 år av lärdom, livserfarenhet, och visdom. Och kärlek. Vi älskade varandra även om det var ohälsosamt. Om du aldrig varit nere i helvetet så kan du aldrig förstå hur det är för andra som hamnar där, det ökar förmågan till empati och förståelse.

Jag har levt det livet som jag var tvungen för att ta mig till just denna punkten i mitt liv. Så jag är tacksam även om jag inte vill återuppleva det.

Jag försökte anpassa mitt liv utifrån min dröm om relationen. Big misstake.

Kram och namasté vivi

66 thoughts on “Vi bor granne med beroendevården vilket väcker smärtsamma minnen.

  1. Sorgset att läsa eftersom jag har lite liknande bakgrund.det sitter i hela livet.finns i huvudet o hjärtat.Man får försöka att inte låta det styra ens vardag utan leva o ta vara på varje dag.se alla möjlighetersom finns framför en.Jag läser alltid dina inlägg o gläds med dig när du berättar om än de ena o de andra..Lycka till med fina lägenheten.verkar vara väldigt fint…😊😊😊

  2. Jag känner igen massor och också förstått en hel del. Tack för att du delar med dig av detta. Nu har jag 50 år separerat med en alkoholist och det destruktiva,orkar helt enkelt inte mer. Har nu börjat ett sorgearbete för alla förluster i mitt liv. Jag börjar hitta lyckan innut i det går i vågor liksom, men jag vet hur lyckan känns och självkärleken mår jag bra av. Självkärleken ger lycka som sedan skapar trygghet att våga bli lycklig med en ny man en dag. All kärlek till dig Kram

  3. Älskade vän det var en stark känsla att läsa din uppväxt i livet och allt det du gått igenom. Jag tror att vi här på jorden ska prövas i olika situationer för att ha det till godo i ett annat liv. Jag brukar säga är det en prövning, då ska jag göra allt, vad jag kan. Naturligtvis inom en viss ram och respekt för livet. Önskar dig många underbara år, med framgång i ditt arbete och relation. Kram Margareta Ahlin

  4. Ett bra inlägg som jag är glad att du delade med dig av! Jag tror, nej, VET, att det finns så otroligt många människor som lever i detta och som inte orkar ta sig därifrån. Att läsa sådant här väcker kanske den gnista av hopp, den sista orken att göra något år sin situation, oavsett det gäller den som är beroende eller den som är medberoende. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men inser att du redan har skrivit precis det som behövs….. Tack!
    Stor varm kram! <3

  5. som jag känner igen mig. men efter två samboförhållanden, ett äktenskap och ett särbo förhållande fick jag också nog. barnens pappa var den siste jag levde med, och efter särboförhållandet har jag levt ensam. 14 år blir det nu. människor har ibland sagt att det är klart att jag måste träffa någon igen, jag kan ju inte leva ensam!!!fast jo, det kan jag! barnen bor inte hemma längre, jag kan göra vad jag vill med mitt liv och min tid utan att ha en stor klump i magen och oroa mig. jag jobbar, utvecklar mig andligt och medialt, använder mina erfarenheter när någon behöver det och tillbringar så mycket tid i stallet som jag kan. där finns också den ende person som jag någonsin blivit kär i som inte är missbrukare!!! <3 TACK Vivi för att du delar med dig! <3

    1. Riktigt bra skrivet, känner igen mig i det mesta❤️ Men bara kämpa vidare och inte hamna tillbaka i en destruktiv relation igen. Tyckte när du skrev om mamma swt var en aha upplevelse.. tack fina Vivi

  6. Så klockrent!!! Känns igen och är på väg bort från detta nu. Med ett 9 årigt barn och allt hen fått med sig av skit och elände… skit och misshandel. T o.m full på förlossningen. Sätter så djupa spår i själ och hjärta.
    Lämnar för annars går jag under…dör…
    Tack Vivi för att du delar.
    Snart har jag bott utan alkoholister i 5 månader.
    Jag hoppas jag mår bättre snart ❤

  7. Tack för din berättelse. Den gick rakt ini hjärtat för att den är så varmt beskrivet. Det tror jag kan vända för många som har en liknande situation att få ta del av dina ord och tankar. Så varmt tack till dig 💗

  8. Ta det som en komplimang att våga tala om det, Livserfarenhet kan vara grym…
    Själv har jag problem med mitt Psyke men jag har accepterat det o jag skäms inte för att tala om det för någon vem som helst, men nu har vi gått vidare framåt…

  9. Så stark du låter nu och jag beundrar dig såå för du berättar!!!
    Vilken kämpe du är och du är värd all lycka nu!
    Ibland måste man ta några steg bakåt för att sedan kunna gå fram stark 🙏🏻

    Tack för din fina blogg och hade så gärna velat träffa dig för tips & råd om livet!

    Hälsningar
    Camilla

  10. Vad fint skrivet. Jag känner igen mig i så mycket och inser att jag verkligen fortfarande på något sätt arbetar med att släppa skammen.
    Men det går bättre och bättre.
    Och idag kan jag säga att jag älskar mig själv. Vilket jag känner är den viktiga länken som fattades när jag levde i en destruktiv relation.
    Tack för att du delar med dig.
    Kram 🌸

  11. Vad bra skrivet. Känner igen så mycket. Kontrollen och beroendet.
    Hur man lärde sig att stänga av känslor för att rädda sig själv.
    Livserfarenhet som vi fått med på vägen utan att be om det.
    Lära om att leva i nuet.

  12. Tack för ditt inlägg. Du satt ord på många av mina känslor och beteende när alkohol förekommer.När jag växte upp förekom det mycket i hemmet. Min trygghet var min mamma men även hon blev negativt påverkad av den och hennes känsla smittade av sig på mig. Många gånger satt jag uppkrupen i soffhörnet och bara väntade..medan klumpen växte i magen. Var säkerligen lika för min älskade mamma. Fast hon försökte att inte visa det
    Klumpen finns fortfarande kvar,alltid när det förekommer alkohol, fast jag är gammal nu.Jag lovade mig själv att mina barn aldrig skulle få uppleva det. Det har de inte gjort heller.Vi har ett i stort sett alkoholfritt hem.
    Det du skrev hjälpte mig förstå och sätta ord på mina känslor. Tack!!

  13. Tack kära du för delningen 🕊💐💖🙏
    Känner igen mig själv i mycket!
    Skönt när någon, du sätter ord på upplevelsen, känslorna….
    Tack!!!🙏

  14. Tack för din delning. Själv lever jag med en man sen 10 år med ett missbruk. Det går upp och ner. Hoppas att vi en dag får lugn o ro. Så glad att du har det bra idag med Anders. Kram

  15. Tack för att du delar med dig❤️Så många känner igen sig på ett eller annat sätt.. Vilken resa du gjort❤️❤️❤️Fantastiskt avsnitt igår igen! Du är grym, vacker, snäll och har ett hjärta av guld. Tack för att Du är Du❤️Kram Anna-Karin

  16. Tack för din delning!💕Känner igen en del i det du berättar. Har vuxit upp med en alkololberoende pappa, Men han var världens snällaste pappa. Han Var aldrig våldsam bara verbalt otrevlig mot min mamma.Har haft det bra jämfört med många andra. Gifte mig med min stora kärlek, som sedan visade ha samma problematik. Han är nykter alkoholist sedan 25 år och vi har varit gifta i snart 50 år.Vi förlorade vår älskade son i cancer 2009. Är ändå tacksam över livet Jag lever verkligen livet nu. Känner hans närvaro varje dag.💖 All kärlek till dig!💖💖

  17. Min älskade syster 💗 modig och rättfram i ett ack så svårt ämne som allt för många delar. Som vanligt vet du hur man greppar pudelns kärna och berör på djupet. Vi behöver fler som du! Älskar dig för att du är du

  18. Detta grep tag i mig Vivi och jag är uppvuxen m föräldrar som var alkoholberoende själv har jag klarat mig men har gjort fel val vad gäller män..Jag är övertygad om att du gjorde rätt som skrev om detta och jag hoppas att fler läser och blir stärkta av din berättelse. För mig blev det så att jag i 48 år arbetat m människor som har behövt hjälp m bla sitt missbruk nu är jag ju pensionär men många livsöden har man stött på både privat och genom mitt arbete. Tack Vivi för att du vågade dela med dig då många säkert blir hjälpta av din historia <3

  19. Bästa Vivi! Jag blir så berörd av det du skriver, för det är så mycket som jag känner igen från mitt eget liv, min barndom, och från mitt första äktenskap. Det är så BRA att du tar upp det här, och att andra också gör det. Själv har jag skrivit av mig och bearbetat länge…

  20. Bra skrivet. Var tillsammans med en alkoholist/mytoman i ca 1 ½ år, inkl misshandel; är “allergisk” emot min sambos förtäring även om det aldrig varit aktuellt med missbruk (lr misshandel!) där. Jag tror man blundar för att man så gärna vill ha en lyckad tvåsamhet, att gå hem till den perfekta bilden… som nog inte existerar alls tror jag. Kram &fortsätt som du gör <3

  21. Fint att läsa dina rader. Jag var själv uppväxt med en mor vars senare man var alkoholist. Jag tog hand om både min mor o hennes man när jag var 15 år! Inte ok alls förstod jag då min tid hos AA denare i livet, visade att medberoende är något de flesta av oss som växer upp i en förljugen värld med alkohol, blir vittne till. Jag har som du rest mig och gått vidare, lite mer vis och förhoppningsvis med bättre val i livet, en sundare inställning och vetandes om mig själv och mina nära och kära! Tack från hjärtat!

  22. <3 tack fina Vivi för att du delar.. Du är verkligen stark, som har tagit dig dit du är idag, trots den långa och svåra vägen. Som du skriver, klokt då man kan ta livets lärdomar med sig, i slutändan så stärks man av dem <3
    Din delning och öppenhet i detta, hjälper många och ger dem styrka att kanske göra förändringen/förändringar som behövs <3
    Så glad över, att du har kärlek i ditt liv nu <3 Önskar dig (er)allt gott med livet och verkligen lycka till med ert nya boende!

    Ett varmt <3 kram..

  23. Starkt och gripande skrivet Vivi. Ja vi är många som har mycket att bära på i ryggsäcken. Viktigast är att man inte är ensam. Stor Kram från Lena❤️

  24. Tack , för att du delar med dig . Ett ärligt och sant beslut . Tryggt på någotvis och känna och läsa. Kram Anette 🌸🌸

  25. Tack för du delar med dig ❤ Stark historia du varit med om. Har själv haft ett trassligt liv. Så mig ger du styrka o hopp att det går att få det bra! Tror även andra finner styrka i det du skriver.
    Stor kram 💜

  26. Tack för din berättelse om ditt liv🌹
    Märkligt nog känner jag igen mig i mycket som du skriver, men jag har ändå inte riktigt samma erfarenheter, men ändå så är det otroligt mycket som stämmer in på mig och hur jag är och känner.
    Jag är (med)beroende av att andra ska ha det bra och alltid , så sätter jag mig själv sist av alla.
    Det är inte för jag gör mig till eller köper kärlek, utan jag har alltid velat göra mitt bästa för andra människor och djur och det tror jag har lett till det faktum att jag själv tas för given av andra.
    För jag är rätt omtyckt ,men jag värdesätts inte, utan kommer ändå i sista hand även för av andra.
    Jag är den som ratas om någon nu inte får plats i taxin, hytten på Färjan,festen osv.
    Tror det är så att så som jag behandlar , mig själv så gör andra med.
    Därför blir jag glad att läsa att du tagit dig ifrån dessa negativa saker som hänt dig och faktiskt tagit dig uppåt och mår så mycket bättre idag.
    Det gläder mig och inspirerar mig , att ge mig själv en chans i livet, äntligen!

    Tack, Vivi!
    🌹🌸🌷🌺
    ♥️💚♥️💚

    1. Hej Madelyn! Du har definitivt ett medberoende beteende. Medberoende är så mycket mer än alkohol och droger, det kan även handla om matbissbruk….misshandel, psykisk sjukdom mm. Titta närmare på ditt liv och kanske din familjedynamik, vart började ditt behov att hjälpa och vika ner dig? Det kan också handla om låg självkänsla. Jag hade dålig självkänsla som barn och det gjorde att jag också vart sist vald, sällan blev bjuden på kalas, fest mm. Jag tror att det beror på att iaf jag drog mig lite undan och hade en försvarsställning för att ingen skulle se att jag blev sårad. Det handlar inte om dig och inte altid om andra heller utan ofta beror det om hur vi agerar och vad vi sänder ut. Så om du kan vända på det hela så kommer andra att respondera annorlunda på dig. Kram och lycka till! vivi

  27. Tack för att du delat med dig på ett så starkt, personligt och även fint sätt för det fanns även en kärlek i allt detta.😇 Detta var som du skrev ,något som du skulle gå igenom för att kunna få blomma ut till den du är idag. Är en tuff resa som du gjort ,men det gjorde att livet bara blivit bättre och bättre och det är mkt kvar än.❤❤
    Önskar dig stor lycka och välgång!🙏😍

  28. Så bra skrivet. Jag är inte uppvuxen i en alkoholisthem. Tack och lov. Men jag har däremot alltid sett till att andra kommer först. En pappa som var styrande och envis men även snäll. Min mamma alltid tyst och jobbade. Kämpade för oss barn, men hon kunde ej visa kärlek. Saken hör till att våran yngsta bror drunknade vid 2 års ålder. Jag var 5 år, en traumatisk händelse för hela familjen. Som vi aldrig kunde tala om. Mamma gick nog in i en depression och arbetade för att döva sorgen. Jag kände mig inte sedd och tänkte aldrig på att jag ska ha det bra. Andra kom alltid först. Levde men en man i 14 år som tryckte ner mig. Men nu har jag ett fint yrke och har klarat mig själv utan hjälp av andra.Jag måste också ta plats. En revansch för mig. Kram Gun

    1. Så många sorgliga historier det finns. Bra att du har rest på dig, vi har inte tid att slösa våra liv på dem som inte förtjänar oss. kram vivi

  29. Allt du gått igenom har gjort dig till den fina människa du är idag och du kan verkligen hjälpa andra att förstå att ingen människa är värd att offras eller bli offer pga Alkohol eller annat missbruk. Min far dog tidigt pga Alkohol och min syster alldeles för tidigt pga missbruk och jag själv blev misshandlad många år pga Alkohol och en man som inte kunde hantera drickandet. Tack för att du delar och ingen skam ska finnas kvar för den är bara en känsla och inte du 💚💜💛Äntligen på äldre dagar fick du den kärlek du förtjänar och fortsätt sprida ditt ljus och erfarenhet för många behöver läsa och ta åt sig. Kram vackra själ 💚

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *