Vikten av att inte låta rädslor styra och fatta beslut i livet..

Det roliga med att bli äldre är att man har sett sig själv transformeras några gånger om och både bytt liv och livsstil, och ur det har de fötts en himla massa insikter och erfarenheter som rockar fett.

Från att som ung vara helt på det klara med vem jag är så inser jag nu att jag inte hade någon som helst koll. Jag trodde att det som jag såg då var allt som fanns gällande mig, jag var inte mer än så. Jag kan rabbla upp hur många grejer som helst som jag trodde var jag, och sådant som jag trodde inte var jag, och oftast föll resultatet ut till min nackdel.

Nu hundra år senare så faller det snarare ut till min fördel. Inte för att jag är världsbäst på något sätt men jag har lärt mig två viktiga saker i livet. Det ena är att jag kan mycket mer än jag tror  (jag tycker faktiskt att jag är en ganska skön människa), och att mina tillkortakommanden är okej. Jag duger som jag är. Jag tycker att mina förmågor rejält överglänser mina sämre sidor. En del kanske inte alls håller med, men och andra sidan så det ju faktiskt inte heller de som nödvändigtvis måste leva med mig resten av livet så varför bry sig?

Det mest intressanta är ändå med facit i hand att jag har åstadkommit så otroligt mycket som har varit utanför min komfortzon, och utanför min tro på vad jag var kapabel till. Det har gett mig en känsla av att jag är gränslös och har otroliga möjligheter och inre resurser till mitt förfogande. Något jag aldrig i min vildaste fantasi som ung trodde att jag skulle kunna vara kapabel till att känna eller tro om mig själv. Att övervinna sig själv är en sjuhelvetes power!

Vad har transformerat mig?

Det som i grunden har transformerat mig mest är att jag med åren mindre och mindre har låtit mina rädslor styra mina val, och den där kritiska inre rösten har jag skitit i hur mycket den än skrikit mig i örat. Jag har vågat, och jag har kastat mig ut även om det många gånger suttit långt inne och tagit tid att komma till den där “våga” punkten. Det lustiga är att ju mer man utmanar sig  själv ju lättare blir det, även om det aldrig blir helt lätt. Men då vore det ju inte heller en utmaning som utvecklar, och inget skulle upplevas som ett spännande äventyr. Så allt det där jobbiga bidrar på något sätt till att sätta allt i sitt rätta perspektiv.

Jag har otroligt mycket påverkats av min trassliga barndom som dotter till en psykiskt sjuk mor och som både barnhemsbarn och boende på fosterhem. En perfekt grogrund för att få den sämsta självkänslan i världshistorien. Jag vet att det dräller av människor där ute som på olika sätt inte har fått de bästa förutsättningar för att födas in på en räkmacka.

Inför preskriberingstid på elände

De flesta av oss har på ena eller andra sättet vandrat vår golgatavandring med både ett och två kors på ryggen. Men ska vi låta det definiera vilka vi är på livstid? Borde vi inte vara bättre på att införa preskriberingstid för allt skit som drabbar oss? Precis som djur gör? De lever i nuet. Vi måste lära oss att det finns en gräns för hur länge man ska bära omkring på den där unkna ryggsäcken/korset, för annars finns det risk för att den övergå till något slags martyrskap där vi i stället börjar använda den som en ursäkt. Nej, preskribera skiten!  Att sätta stopp är vårt val, hur vi går tillväga är dock individuellt. Men stopp måste vi sätta, jag ser ingen anledning till att vi självmant ska låta andra döma oss till ett liv som inte är vi.

Att låta rädslor styra valen i livet skapar ett liv få önskar sig.

Även om jag i allt detta var ett offer för omständigheter som jag inte kunde påverka så är det ändå mina val i slutändan som förändrat mitt liv, jag har varit tvungen att ta tag i det. Jag insåg att antingen så ger jag efter och låter dessa människor vinna och förstöra hela mitt liv genom den destruktiviteten det skapat och fört över till mig, eller så vinner jag genom att välja mig och sätta mina behov först.

Man ska inte låta rädslorna fatta beslut i livet. Man kan säga nej om man inte vill något, men man ska aldrig säga nej för att det är rädsla som talar.

Att se människor för vilka dem är har varit en viktig nyckel, ingen ska sättas på piedestal och ingen ska sätta sig själv där av egen kraft heller. Att se litenheten i människor som är oförmögna att göra gott, bättre eller ge kärlek sätter dem i sitt rätta perspektiv. När man ser dem för vilka de är (små människor) och vilka begränsningar de bär omkring på i sina liv så förvandlas de till “stackare”, ge aldrig någon större kredd i ditt liv än de förtjänar för då ger du bort makten till personen. Man kan aldrig förvänta sig stordåd av små människor. Förlåt, släpp och gå vidare, i huvudsak för din skull. Man ska aldrig bära runt på andras bördor. Låt var och en bära sin.

Jag väljer att se mina motgångar som lärdomar och mina medgångar som välförtjänta. Varför? Därför att den inställningen ger dem ett värde, och när jag ger händelser i mina liv värde så blir mitt liv värdefullt.

Omfamna dig med kärlek! All tid vi har till vårt förfogande är just nu..
Namaste vivi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *