Vi är skyldiga oss själva att gräva lite djupare och se bortom oss själva

Vill du fördjupa din andliga och mediala förståelse?
Boken leder dig till nya insikter, högre kunskap och ger nycklar till hur man når sitt högre medvetande.
Köp boken här: 
Vägen till upplysning och det flerdimensionella medvetandet 

LÄS ett UTDRAG UR BOKEN:
Hur vi når den andliga världen

Vi är skyldiga oss själva att gräva lite djupare och se bortom oss själva


Jag ser både här och där oändligt med protester och snudd på hat mot ordet HEN. Man är liksom antingen eller har det bestämts och allt annat är bara trams. Vem har bestämt de reglerna kan man ju då fråga sig? Det känns ibland som vi är spelpjäser i ett universellt Monopol där några få sätter spelreglerna. Japp, det som får finnas är en hatt, bil, sko, strykjärn, hund och alla ska bo på Hamngatan. Den som käftar i mot får inte vara med eller möjligtvis gå direkt i finkan utan att passera gå..
När bestämde vi att det endast fick finnas hon och han samt heterosexualitet? Kan det möjligtvis ha varit under en tid när det var den heterosexuella vita medelålders mannen som härskade? Ja det kan det ha varit…det var ju dessutom inte en speciellt upplyst tid.

Så nu måste vi ha det så i all evinnerlig tid? Om vi nu tänker några varv till. Vad är det att bli kränkt över? Är det din rädsla som tar över utan att du märker det själv? Har du en autopilot som sparkar bakut så fort din fyrkantiga trygghet hotas? Det kan vara värt att fundera över. Är det inte lite väl jönsigt att hänga upp sig på att människor är eller känner sig olika? Är det verkligen på riktigt svårt att sätta sig in i hur det är att leva i ett slags utanförskap? Isf är det dags att stretcha sin empati utanför sig själv och sin närmsta omgivning. Om jag sätter gränser för vem jag kan känna med och försöka förstå vem är jag då?

Jag vet en hel del om utanförskap även om jag både upplever och känner mig som en kvinna. Med en psykisk sjuk mamma och som barnhems- och fosterhemsbarn som blev utsatt för övergrepp så kände jag mig aldrig som de andra i skolan. Jag bar på rädslor som andra inte hade och försökte dölja min verklighet eftersom jag dömdes efter de förhållandena jag levde under, ungar är hårda och vuxna är inte ett spår bättre.
Har man det minsta självbevarelsedrift så blir man bra på att fejka och visa upp det som man vet att andra vill mötas av. De vill inte bli utmanade. De vill inte tvingas acceptera min verklighet för den utmanar deras. Många vill fortsätta glida runt på sin räkmacka och slippa justera sin verklighet så att den omfamnar även andra. Hur länge ska vi hålla på så?

Hur ont kan det göra att acceptera andra som de är, lyssna på dem och försöka justera världen så även de får vara en norm? Måste vi varje gång något nytt kommer upp i ljuset stånga oss blodiga innan vi ger upp och inser att det inte var så farligt. Jag får fortsätta kalla mig hon, jag är nöjd med det. Vad andra kallar sig är upp till dem. Varför ska jag överhuvudtaget bry mig?

Kan jag föreställa mig att det faktiskt finns människor som känner sig könsneutrala eller i fel kropp.
Ja, faktiskt. Kan jag känna mig som en kvinna så måste ju någon annan kunna kännas sig som ngt annat…allt är ju så otroligt oändligt i vårt universum. Det kan ju omöjligt bara finnas man och kvinna, det måste ju finnas ett helt universum där i mellan. Herregud, jag tror ju på spöken men kan faktiskt förstå dem som inte gör det. Hur svårt kan det vara…och varför ska det vara ett problem för mig? Problemet uppstår först när människor börja hata och trackassera mig för det jag tror på.

Men det är så mycket mer än bara vad man vill kalla sig. Det handlar om identitet och att vi faktiskt inte visste bättre när vi bestämde att det bara är han och hon som gäller. Borde vi inte veta bättre nu? Kan vi inte bara vara generösa och kärleksfulla och bjuda in alla i stugvärmen utan att värdera så in i bomben? Tagga ner liksom…

Som andlig så är jag skyldig mig själv att gräva lite djupare och se bortanför mig själv. Känslan att släppa och bara vara accepterande är så befriande och man känner hur man fylls med ljus.
Vill du vara i ljuset så va ljuset!

Hela den här grejen är ju en icke fråga kan jag tycka…

Dagens Aftonbladet.se

Stå upp-komikern Eddie Izzard, 58, har gjort sig känd för sina monologer iförd klänning och har tidigare beskrivit sig själv som transvestit. Tidigare har han skämtat om sig själv som ”en lesbisk kvinna fångad i en mans kropp”,
Nu väljer den hyllade komikern att komma ut som könsöverskridande i samband med sin medverkan i Sky Arts ”Portrait artist of the year”, uppger Entertainment Weekly.– Jag försöker göra saker som jag tycker är intressanta och det här är första programmet som jag har bett om att få vara hon och henne. En liten övergångsperiod.
Hon fortsätter:
– Alltså, det känns jättebra, för folk bara förutsätter att de känner mig sen tidigare. Men jag är könsöverskridande. Jag vill bara befinna mig i tjej-läge från och med nu.

4 thoughts on “Vi är skyldiga oss själva att gräva lite djupare och se bortom oss själva

  1. I början när ”hen” kom tyckte jag det var löjligt o fånigt, men ganska raskt ändrade jag uppfattning helt o insåg att det är ett toppen ord! Jag menar inte bara för människor utan även för saker. Vi sätter ju namn på/könsbestämmer saker som bilar, båtar etc och talar om de som hon eller han, även i dessa sammanhang kan man ju istället använda hen. I alla sammanhang när man pratar om människor generellt/inget bestämt kön är det också toppen. Varför ska folk vara så konservativa och stelbenta. Jag förstår att folk reagerar till att börja med precis som jag själv gjorde. Dock insåg jag ganska snabbt som sagt, vad det förenklar ?

Lämna ett svar till Inger Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *