Idag tänker jag på min mamma som inte finns i mitt liv längre, eller egentligen har hon aldrig funnits där, på något sätt. Idag fyller hon år igen utan att få några gratulationer från sina barn, barnbarn, familj eller riktiga vänner. Det är länge sedan jag slutade fråga varför, accepterandet har legat som en sten runt mitt hjärta så länge jag kan minnas.

Som barn när jag hamnade först på barnhem och sedan fosterhem så fanns det en enda person jag alltid längtade efter och grät mig till söms efter, det var min pappa. Jag älskade min pappa, men inte min mamma. Redan som barn hade jag raderat henne som kärleksfull och omtänksam person i mitt liv. Min mamma var elak och jag saknade henne inte och det berättade jag även när någon frågade. Man förväntas sakna sin mamma. Nej jag har aldrig saknat henne, jag har aldrig ens tyckt om henne, däremot kan jag känna ett enormt medlidande med henne, denna stackars trasiga och totalt tomma människa. För så blir det när man börjar hård medicineras och får elchocker redan på 50-talet, hjärnan blir lobotomerad.

Jag har ibland försökt släppa in henne i mitt liv men det har aldrig fungerat, det slutar alltid med katastroff och för min syster med flera polisanmälningar när hon objuden har dykt upp hos henne och hennes barn och gått bärsärkargång. Så är det att ha en gravt psykiskt sjuk mamma. När hon började ringa och dyka upp på min arbetsplats och terrorisera mina arbetskamrater då sa jag stopp, sedan mitten av 90-talet har hon ingen del av mitt liv. Det fungerar inte. Hon tar inte bara handen när jag ger henne ett finger, hon sliter av mig hela armen och halva överkroppen…

Jag bodde hos min mamma tills jag var 3,5, och därefter så träffade jag henne igen när jag var 10år därefter har hon inte i någon direkt utsträckning funnits i mitt liv även om jag i perioder av medlidande har försökt bjuda till och släppa in.

När jag, min syster och min bästis hyrde en lägenhet av henne så vaknade vi en morgon av att hon stod i vårt rum med en förskärare i handen och log sitt sardoniska leende, min mamma älskar att terrorisera sin omgivning, det har vi blivit varse om. Hon har flera diagnostiserade psykiska sjukdommar och en av dem är schizofreni, som yngsta dotter i första skaran så har hon alltid fått för sig att människor är ute efter just mig (förutom henne själv) de har gjort att hon ser människor runt mig som fiender och hot vilket blir ohållbart.

Idag tänker jag på denna kvinna som är min mor och hennes fruktansvärda öde. Att för alltid skiljas från sina barn som hon älskar över allt annat men som inte älskar henne tillbaka. Jag har ibland sett det goda hjärtat glimma till och jag vet att hon i grunden är en fantastisk kvinna, den kvinnan har tyvärr förlorat segern mot sjukdommen…

Min mamma är ett bevis på att döden är inte det värsta som kan hända oss. Att vara död innan man dör är mycket värre. I många år har jag och mina syskon av kärlek önskat att hon skulle få sluta sitt liv men hon är seg vår mamma även om kroppen är helt utbränd och förgiftad så vägrar den ge upp.

Jag lever efter karmalagen och för mig har det varit viktigt att förstå varför händer detta henne? Hon fick aldrig en chans då hon redan som 18åring blev sjuk, hon har inte ens hunnit göra något ont. Hur kan hon förtjäna detta öde?

Jag är övertygad om att hon är här som en “hjälpare”. Hon hjälper mig och de andra runt henne med vår karma. Genom att få henne som mor så har jag mött ett visst öde i mitt liv, hon är min läromästare i livet. Jag är tacksam för hennes stora uppoffring för att ge mig de lärdommar jag ska ha i livet, det kan jag älska henne för, vilken uppoffring. Hon har gjort mig till den jag är och jag känner att jag förvaltat det väl. Själv har hon betalat ett högt pris för att gå ner på jorden och hjälpa oss med vår karma.

Pga mamma så fick jag en tuff uppväxt, på så sätt har hon lärt mig det jag behövde för min utveckling.

Mamma har lärt mig medlidande genom lidande..
Mamma har lärt mig att jag själv måste finna förlåtelse när de som orskar mig smärta inte ber om förlåtelse..
Mamma har också lärt mig att det finns små människor och dem ska man aldrig förvänta oss stora saker av..
Mamma har också lärt mig att ha självbevarelsedrift. Om jag vill överleva så är det i slutändan alltid upp till mig..
Mamma har lärt mig att blod inte alltid är tjockare än vatten. Endast kärlek ska flyta i ådrorna på de som finns i ens liv..

Grattis vackra mamma på din 74års dag. Det kunde varit annorlunda men det var inte menat så. Vi tillhör samma själsfamilj och vi möts igen och då i kärlek.