Jag är ju en sådan där “barnhems och fosterhems unge”, en stämpel vars svärta lyser starkare än någonsin. Vi har ju kommit till en punkt när vi som blev utsatta för kränkningar och övergrepp har fått till en ursäkt, av staten dessutom hej å hå. De som är födda efter 1980 och varit med om samma sak får däremot skylla sig själva, proffsen har talat och de tillhör inte gänget som ska få ersättning.

Vet inte om bedömningen går ut på att vi lever i mer civiliserade tider efter 1980 och därför så är övergreppen mer civiliserade?

Helt plötsligt har det dessutom blivit vi och de. Vi som förtjänar, och de som inte förtjänar en upprättelse. De har återigen förpassats till en mindre betydelsefull skara, fast nu år 2013.

Eller så är det helt enkelt för många från årskullen 1980 och uppåt som har överlevt. Vi andra äldre har många hunnit dö av både naturliga och onaturliga dödsorsaker som knark, självmord och alkohol. För det är så verkligheten ser ut för många barn som utsätts för övergrepp. De överbefolkar dessutom psykvården rejält.

Vi har liksom rensat ut oss själva och det är kanske staten tacksam för? Det har inte de unga ännu hunnit göra (inte i någon större ut sträckning i alla fall). Ersättningen kommer kanske om de har tur när de rensat ut lite i det egna ledet och bara de starkaste överlevt? Visst vore det en angenäm tanke att de som behövde få vård efter statens övergrepp faktiskt hade råd att betala den, dessutom medan de fortfarande var unga?

Staten har ju som sagt var varit storsint och gett oss en offentlig ursäkt. Den hade de tänkt komma undan med från början och skippa ersättningen men där fick de som tur var på tafsen i andra omgången. Ska det göra ont i mig så ska det ta mig sjuttsingen göra ont i staten med.

Aldrig lär man få en personlig ursäkt från de social människor som hade ansvar för ens väl och ve och diskret puttade ner ens pappershög i papperskorgen så ”de jobbiga” försvann. Eller från de brutala alkoholister de dumpade oss hos. Nä någon ursäkt där står inte att få, det har jag förlikat mig med.

Därför åkte jag inte heller till statshuset och tog emot den offentliga ursäkt från människor som inte gjort mig ett skit. För mig personligen så är det löjligt tandlöst. Man kan inte be om ursäkt åt någon som inte ångrar sig. Ett skadestånd kan man däremot ge för det handlar om rättvisa.

En ursäkt betyder bara något om den kommer från hjärtat av den skyldige. Jag tror inte de vet något om förlåtelse. Vi som har blivit utsatta vet däremot allt, vi ägnar nämligen stora delar och ibland hela våra liv åt att försöka förlåta oss själva, för att vi har varit jobbiga, otillräckliga, för att vi har varit i vägen och framförallt för att vi har varit oälskade. Det är nämligen det svåraste att förlika sig med, att man inte är värd någonting för någon viktig. Ingenting skapar så mycket skuld och smärta som att vara oälskad. Och det är den känslan som sen många försöker döva på olika sätt.

Det är ett tag sedan jag slutade hata och i stället förlikade mig med det faktum att en del människor är bara inte större än så. Små människor lever sina liv i små själar och utan storhet. Jag har lärt mig att lycka inte växer i ofruktsam mark. För mig är de små stackare och egentligen är dem de det är synd om. Men det tog ett tag att komma dit.

Det tar tid att förlåta andra men ännu längre tid att förlåta sig själv, för mig tog det över 35 år. Jag har förlikat mig med stölden av stora delar av mitt liv. Jag har förlikat mig med det som skett, och det kan inte skada mig längre. Har man inte kommit dit så finns det ingen ursäkt i världen som kan ersätta den riktiga och sanna.

Nu rivs allt upp igen och man ska söka sin upprättelse, man ska bläddra igenom och leta efter papper och dokument av smärta som är borta och de som inte kan bevisa sig är återigen rättslösa. För min del så har socialnämnden knappt sparat någonting från min fosterhemstid. Det som gör mig arg är att papperna från tvångsförflyttningen efter att min systers lärare och skolsyster anmält familjen är borta. Allt som finns kvar är ett papper som bara säger att vi flyttat efter 4år, ingen anledning till varför.

Otroligt många av de som ansökt om ersättningen har fått avslag. Vad händer om jag får avslag? Jag har levt så länge med känslan av att övergreppen och vanvården på något sätt var okej, shit happens liksom. Ska jag nu få papper på att det verkligen är så? Ska jag få papper på att jag inte blivit utsatt för vanvård, misshandel och sexuella övergrepp av alkoholister som tog mig och min syster endast för att finansiera sitt missbruk? Ett större hån och övergrepp kan jag inte tänka mig. Man river inte upp sådana sår för att sen lämna dem vidöppna med strödd salt i.

Får jag ett brev som säger att de tar tillbaka ursäkten också? Att den inte gällde mig för att det som hände mig var ingenting? Hur ska jag hantera det känslomässigt? Då har de helt plötsligt gjort mig dubbelt orätt och utsatt mig för ett ytterligare övergrepp. Hur jag ska hantera det vet jag inte, ingen har tidigare dömt mig till lögnare. Är det den nya förlåtelse processen jag måste börja? att förlåta dessa människor som tar sig rätten att förnedra mig igen?

Kanske om jag har tur så händer detta inte mig, men jag vet att många idag bär på denna börda….