Just nu är jag inne och grottar runt i projektet ”Vanvårdsutredningen”. Vi barn som har blivit vanvårdade och utsatta för övergrepp på barnhem och fosterhem måste skaffa bevis för att få ersättning. Detta är dock ett rent elände då dokumentationen är under all kritik.

Till och började så letade jag på socialkontoret i Haninge där all dokumentation om mina omplaceringar SKA finnas!! För där bodde jag när jag omplacerades från mamma till barnhemmet, där började allt, d.v.s. staten tog över vårdnaden.

När man slutar slussas runt mellan olika instanser, kommuner, städer, barnhem och fosterhem så ska ALLA papper återgå till det stället där man bodde på först är det sagt…av STATEN. Tror ni jag hittade någon dokumentation där??? Nä, förstås inte!! De hade tydligen inga skyldigheter och vi barn inga rättigheter…..Amen!

De flesta föräldrar dokumenterar sina barns liv med foton och minnen. Min piss” förälder” staten sket förstås i att dokumentera mitt ”liv”, det enda de lämnade kvar till mig var skit minnen och en bitter eftersmak som tog många år att skölja bort.

När man återigen börjar gräva runt i det förflutna för att skaffa bevis och få reda på vad faan som hände så möts man av tystnad, ovilja och sjuhelvetes massa slarv.

Jag har bestämt mig för att skita i att människor tyvärr tycker att det är jobbigt och obekvämt att prata om missförhållanden i livet. Jag skiter i flackande blickar och suckar. Det finns alltid ngn där ute som behöver höra att det finns ngn annan som förstår dem och det finns alltid ngn som behöver eller vill bli upplyst. Jag har inte gjort ngt fel, jag har inget att skämmas för, jag tänker inte bära någon annans skam. Skammen lämnar jag över till de som äger den.

Som barn så tänker man, ingen älskar mig, alla överger mig hela tiden för att jag betyder ingenting för dem, övergreppen är mitt fel, jag förtjänar inte bättre. Jag tänker inte tala om detta för ngn för då kommer dom inte vilja umgås med mig, de kommer att tycka att jag är sämre än dem, jag är ingenting är värd. Jag skäms så jag är tyst…

Jag har aldrig sett mig som varken offer eller överlevare, jag ser mig som en levare, precis som alla andra människor. Övergrepp och vanvård är en del av mitt liv, inte hela mitt liv. Jag har förpassat det dit det hör hemma, d.v.s. i det förflutna…

Fortsättning följer……

Jan-68 anmäldes vår mamma och vi omplacerades 3mån senare. Då har hon sedan -57 åkt in och ut på psyksjukhus, fått mediciner, elchocker, fött 4 barn och gått på regelbundna kontroller. De tog dem 11år och inse att hon inte kunde ta hand om sina barn, då p.g.a att ngn utomstående gjorde en anmälan. Vi hade ett helvete med en galen morsa och de tyckte synd om…..henne???

Det intressant när man läser soc journal efter anmälan är att de undrar var vår bror är?? Upplysningsvis så hade han rymt till en kompis moster och morbror och stannat där….. de brydde sig verkligen och hade värsta kollen…NOT!