Gårdagen började lite katastrofaktigt för mig. Min lillebror Mats med familj hade tagit sig upp till Stockholm för att träffa mig och storsyrran Kristin. Hon och jag hade fått allt om bakfoten och var helt övertygade om att det var söndag som gällde. Efter en snabb koll i meddelandet på Fb så förstod vi att vi var snurriga i hela kolan. Så det var bara att sätta fart och dra in till stan även om tiden ballade ur lite.
De blev verkligen en super trevlig träff som förvånade mig lite. Herregud! Vi bondade ju allihopa! För en del kanske det är en självklarhet i en familj men inte i vår.
Jag har vuxit upp i en dysfunktionell familj med mycket drama. Jag har 3 hela och 3 halva syskon och föräldrar som nu är bortgångna som inte direkt underlättade livet eller kontakten mellan syskonen.
Mats är min halvbror och 8 år yngre än jag, han är dessutom yngst i hela skaran. Då jag drog hemifrån vid 16 och därefter egentligen inte haft ngn större kontakt med vår gemensamma pappa så har det ju inte direkt gynnat vårt syskonskapsband. Kristin och jag fanns inte heller i familjen när han föddes då vi bodde på fosterhem. Kristin och jag har alltid haft varandra efter att vi separerades tillsammans från de andra syskonen som småbarn (jag var yngst av 4), Lisa och jag träffades igen när jag var 10 och hon 17, de banden har sen bara växt sig starkare. Men för övrigt så har det varit lite si och så. Jag har egentligen aldrig haft något problem med mina syskon utan det är alla andra problem som har gått ut över oss. Nu vänder vi blad.
Det märkliga är att det ändå är pappa som fört i hop syskonen. Flera av oss fann Mats på ett helt nytt sätt iom pappas bortgång. Jag känner mig tacksam och förundrad över detta och visst är det en gåva. Om man bara lämnar sitt hjärta öppet så kan man finna vägen in. Inget är finare än att kunna heala familje- och kärleksband.
Så just nu känner jag mig grymt tacksam för min bror och hans finna fru Jenny och mina syskonbarn. Ser fram emot när Jenny kommer till Sthlm i september för att springa Tjejmilen (tror jag det var). Då ska syrran och jag vara där och supporta henne som värsta familjen!
Mirakel sker och det är aldrig försent. Tack pappa, vet att du sitter på ett moln och ler just nu ?
Efter det så gick syrran och jag och tog ett glas champagne på T-bar, sen åkte jag hem och fick en glas champagne av min Anders. Därefter så somnade jag i soffan kl 23.00. hahaha
Kram vivi
