Igår så gav jag mig tid för eftertanke och reflektion. Min pappa gick bort i mars och allt gammalt skit som man lagt undan och gått vidare från kom tillbaka som en bommerang. Det är ju så med familjer, de är vår stora karma på gott och ont.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så har vi barn från ett tidigare äktenskap alltid satts i andra hand om ens det? Jag har dessutom fått veta att i pappas journal på sjukhuset så stod det “76 årig gift man med 2 barn” WTF alltså!!?? Pappa kom ju in akut och låg nedsövd i flera dar. Så frun har utelämnat det faktum att han har 6 barn, som vanligt så är det endast hennes som räknas. Tror inte det hade känts okej för pappa. Hur kan en del människor leva med sig själv är en fråga som jag ofta ställer mig. Men det är deras val.

Sista året så kom det en försoning mellan mig och pappa, faktiskt genom farmor som varit bortgången i många år. Ungefär 1 år innan pappa gick bort så lämnade hon ett meddelande till honom genom mig. Jag tog då kontakt med pappa och berättade. Han blev både rörd och lycklig, därefter så hade vi en hel del konversationer på facebook fram tills hans död. Jag tror farmor visste att han inte hade lång tid kvar och därför ville ha till en försoning för mig och mina 3 syskon. Jag har delat med mig av vår konversation till dem, så de också kan finna försoning. För första gången så berättade han att han älskade oss och vår mamma. Jag vet att detta betydde mycket för honom.

Min halvsyster spelade martyr efter pappas död och sa att vi inte fick skriva om honom på facebook, en kusin till henne var sen otrevlig mot min äldsta syster och påstod att pappa inte hade velat bli nämnd på facebook. Ändå så kan man konstatera (se nedan) Att min pappa tackade min Anders för att han gjorde ett inlägg på mammas begravning och kallade henne svärmor. Jag fick mycket stöd av pappa när jag hedrade mamma, så jag tror att han gärna hade blivit hedrad själv. Var och en får göra sina val utefter sin sanning. Jag lägger inte beslag på sanningen och påstår att jag har rätt, och det bör ingen annan heller göra. Var och en följer sitt samvete och sin sanning. Den lär ändå aldrig passa alla.

Jag kommer aldrig bli tyst mer. Som barn så stod jag aldrig upp för mig själv, jag bara försvann ur deras liv som en skadeskjuten fågel. Det är så barn gör, de lägger skulden och skammen på sig själva, jag var nyss fyllda 16år och rymde hemifrån. Vi är alla skyldiga att prata om hur barn behandlas, hur ska de annars förstå att det inte är deras fel? Det är vi skyldiga dem, jag känner mig skyldig alla andra barn det, eftersom jag orkar och är stark idag. Det fanns en tid när jag var liten och svag. Då hade jag önskat att ngn räckte fram en hand till mig och sa “du är inte ensam” och “jag tror på dig”. Om jag når fram till ngn så har jag gjort skillnad, det betyder mer för mig än vad ngn kan tro. Därför har jag slutat skydda människor som inte förtjänar det, jag tar helt enkelt inte skit längre. Förhoppningsvis kan de också vakna och sluta spela offer och i stället gå en kurs i att ta ansvar för sina handlingar. De har missat grundkurs ett, allt får konsekvenser…

Jag är inte den jag är tack vare min uppväxt. Jag är den jag är trots den.

För den som är nyfiken finns tidigare historik/inlägg HÄR!

Namaste Vivi

(Jag kallas för Janna inom familjen) 🙂