Varför jag inte gick på min pappas begravning…

Vivi

Sista 2 veckorna har jag haft stora problem med ryggen, jag har inte förstått någonting. För sen jag började träna regelbundet i januari så har min rygg och nacke uppfört sig som en Gud…eller kanske snarare en Gudinna. Sen bara bang, bom, krasch..

Förra veckan så frågar min PT mig om jag kanske känner stress? Jag nekade förstås då jag känner mig otroligt tillfreds och lycklig i mitt liv, helt sanningsenligt så har jag aldrig varit lyckligare. I relation till alla de katastrofer som kantade mina första 38år så vet jag verkligen skillnaden.

Då påtalade min PT att jag kanske känner stress över mina föräldrars bortgång som inträffade i november och nu i mars? Återigen så nekade jag till det då jag inte stod mina föräldrar nära ….alls. Min mamma var gravt psykiskt sjuk hela mitt liv och min pappa har väl ringt mig typ 5 ggr sedan jag rymde hemifrån när jag var 16år. Hans engagemang har lyst med sin frånvaro, så även hans fru som överhuvudtaget aldrig hört av sig. Jag har inga problem med det idag, men som ung var det väldigt sårande och en stor sorg att inte ha sina föräldrar nära och på det känna sig mindre värd. Men livet har gått vidare och de tillhör det förgångna, ett tidigare liv som jag är klar med.

Insikten slog sen ner som en bomb i mig, jag förstod varför ryggen krackelerade…

När familjen kom upp på tapeten när pappa dog och det skapades drama med en halvsyster som skickade ett otroligt otrevligt meddelande till mig och sen tog bort mig om mina två helsystrar som vänner pga att att det skrevs RIP på facebook, och att hennes mamma tog över min pappas facebooksida och bytte ut hans bild till sitt foto efter ca 24timmar utan att meddela hans facebookvänner att han var död (allvarligt?), och dessutom skickade mail till oss syskon från hans profil när han var död (WTF?). Vem vill ha meddelande från sin döda pappa på facebook? Ingen respekt eller hänsyn alls utan bara me, me, me som vanligt. Hon förklarade det med att hon inte kunde komma in på sin telefon, ursäkta mig men det var det dummaste jag hört, facebook är INTE telefonbunden och hon är långt ifrån en nybörjare. Så tackade jag adjö till den delen av familjen, jag var helt enkelt urled på kontrollen och deras behov av att se sig som den “riktiga familjen”, de har alltid “ägt” pappa, och att hon ville fortsätta att visa att hon ägde honom även efter hans död förvånade mig inte alls, jag förstod budskapet även om hon spelade dum. Att hon sen hade tillgång till mina och pappas meddelanden som jag misstänker att hon läst drabbar nog dock henne hårdast, finns nog ett och annat där som hon inte vill veta. Kanske kan man kalla det karma? För min del så kopierade jag ner allt så det som fanns skrivet finns kvar.

Tyvärr så har vi riktiga syskon från första äktenskapet alltid ställts utanför, och det har alltid från min pappa och hans andra fru snackats en massa skit om mina riktiga syskon, men aldrig någonsin om deras gemensamma barn. Vad gjorde man då? Jo, det barn gör som vill bli älskade och accepterade. Man höll med. Men det har gjort oerhört ont att höra allt skitsnack om mina syskon, för självfallet förstår man att samma sak görs när man själv inte är med, vilket jag också fått bekräftat .

En sak som chockade mig efter pappas död var dessutom att min halvbror på 40+ aldrig hade hört talas om att vi från första kullen även har en halvsyster på 40+? WTF liksom??  Hur jäkla obetydliga har vi varit kan man undra när det aldrig pratas om vår familj? Att det fanns 4 tidigare barn med annan kvinna skulle man inte tala om. Men men, jag är van, vi har alltid varit 4 svarta får. Som den konflikträdda man min far var så valde han bort sina barn för husfridens skull. Min pappa var ingen dålig eller elak människa, tvärt om, han var både rolig och snäll. Men vi fick aldrig tillgång till honom. Jo, sista året fick jag det genom en massa meddelanden på facebook där han till slut förklarade sin kärlek till mig, mina syskon och vår mamma som han kallade sin första och största kärlek. Det var helande men försent att väcka min kärlek igen.

På grund av allt strul som blev runt pappas bortgång så beslutade jag och mina ena syster oss för att inte gå på begravningen. I ärlighetens namn så sa vi det till varandra redan för flera år sedan att det troligtvis kommer att bli så. Vi hade varken de rätta känslorna eller lusten att möta styvfamiljen. Det är över nu, länken är bruten iom pappas död. Det är svårt att sörja en person som man aldrig haft en närhet eller kontakt med. Men visst känner jag sorg, för att han inte fick fortsätta sitt liv, det hade jag unnat honom, han var ändå min far. Och en sorg över det som aldrig blev, det är ett hårt slag att inse att det aldrig blir mer än så här med mina föräldrar. Vi har kommet till världens ände och allt är över.

På det så växte jag upp med en psykiskt sjuk mamma och trauma från fosterhem och barnhem. Det som hände när jag helt plötsligt tvingades fejsa familjen på nära håll igen var att allt det onda som jag samlade i min kropp som barn pga inre spänningar helt enkelt aktiverades igen. Min kropp kom ihåg gamla traumaminnen som låg i det undermedvetna och var kopplad till pappa och hans och andras avvisande. Min kropp reagerade som det lilla barnet med att spänna sig, känna stress och få ont även om mitt intellekt inte tyckte det var jobbigt.

Man ska aldrig underskatta hur mycket våra minnen som vi har stuvat undan påverkar oss. Även om vi tror att vi släppt dem så kan de ligga i det undermedvetna som en tidsinställd bomb och vänta på att det sker en synkronisering. Helt plötsligt så upplever kroppen att den är tillbaka i ett gammalt mönster för att tankar och känslor från det förflutna gör sig påminda. Då reagerar kroppen på det gamla sättet med att vilja fly eller fäkta. När känslorna är instängda i kroppen så kan man tyvärr inte fly, utan då börjar man fäkta…inåt. Det var vad som hände mig igen.

Våra tankar och känslor programmerar oss och kan vara våra värsta ovänner om det vill sig illa. Våra kroppar härbärgerar allt detta och om vi inte lär oss att hantera det, och bearbetar det som behöver släppas taget om, som kan vara både medvetet och omedvetet, så blir det till giftiga slaggprodukter som lagras, och som våra kroppar för eller senare kommer att reagera på, det kan då komma som psykisk eller fysisk smärta eller sjukdom.

Tack universum för denna fantastiska undervisning i hur kropp och själ är sammanlänkade i vårt undermedvetna. En kunskap som jag inte skulle vilja vara utan. Jag känner en stor vördnad för själens visdom och hur man genom att lyssna på alla signaler man får både kan förstå sig själv, sin kropp och på det utvecklas. Just nu är jag på bättringsvägen så om ngn vecka räknar jag med att vara tillbaka i gammal god vigör med en lycklig rygg.

All kärlek till mina syskon Lisa, Thomas och Kristin. Jag älskar er!

Namaste Vivi

Jag och pappa

Mamma

 

Jag och mina storasyskon Jag är överst längst till höger med tofs på huvudet.

39 thoughts on “Varför jag inte gick på min pappas begravning…”

  1. Tack för att du delar med dig! Jag har snarlika erfarenheter och förundras över hur mycket egoism det finns i denna värld och hur mycket lidande det kan skapa, helt i onödan. Det är tur det finns de som vågar tala ut, sanningen rensar ut. Tack <3

    Svara

    2. Hej. Vivi har varit med om liknande händelser som dig o som pågår fortfarande skulle vilja få kontakt med dig mvh angelina

      Svara

  2. Så underbart skrivet, älskar dig av hela mitt hjärta. Alltid din storasyster ❤️❤️❤️

    Svara

  4. Tack för vad du delar med dig av. Jag har också liknande erfarenheter. Uppväxt i en dysfunktionell familj. Fosterhemsplaceringar 2 ggr, vilket jag är tacksam över. Men bagaget jag bär på formade mig till någon jag inte önskat mig. Under de senaste 15 åren har jag jobbat med mig själv och 2011 träffade jag en underbar psykolog och vi började om från det år jag föddes och hon ritade upp en livslinje med årtal 1968 sedan betade vi av successivt . Jag förstår att allt är bara en färskvara, jag måste fortsätta vara på min vakt på mina “sämre tankar” och känslor så inte det negativa tar över. Det är en ständig fortsatt resa , men i tillfrisknande. Tack finaste Vivi ?? från mig maskrosbarnet..

    Svara

  6. Skriver på en bok som handlar om arvsynd och bristande förmågor. Hur kropp och själ hänger ihop kommer visa sig ju längre in i boken man kommer. Boken baseras på mitt eget pussel och långa arbete med sådan du just skriver om. Att våga släppa fram det som gömts i snö. Alltid skönt höra någon annan dela med sig för det är så mycket fokus idag på att hantera tankar. Väldigt lite på kroppens reaktioner och funktioner. Man känner sig lätt ensam om detta ämne. Tack!

    Svara

  7. Tänk så mycket kroppen minns.
    Så mycket vi ska gå igenom…
    Tycker det är så otroligt ledsamt att läsa hur du och dina syskon har blivit behandlade.
    Nä, man behöver inte gå på sin pappas begravning.
    Skönt att det är på bättringsvägen.
    Kram ?

    Svara

  9. Vivi, ack min älskade syster <3 Tack för allt du skriver, om glädje o sorg, som så många delar men inte kan uttrycka. Du berör och är viktig för oss alla – Älskar dig nu o för evigt – You go girl!

    Svara

    1. Tack älskade syster, ni är så viktiga för mig också. Så många år man tigit och lidit, min önskan är att ge barn en röst och att vi ser barnen som är utsatta och kan mina ord ge någon styrka att stå upp för sig själv och inse att det inte är deras fel så är jag tacksam. Jag vägrar bära andras skam genom att vara tyst. Kramar i massor

      Svara

  10. Vilken resa du och dina syskon gjort! Men vilken lycka att du lärt dig varifrån ryggvärk kom. Har också förstått att det är bra att veta varifrån smärtorna kommer…har förstått varför jag måste använda astmamedicin just nu. Men det tänker jag inte att jag ska behöva livet ut. Lycka till! Kram på dig ? ? ?

    Svara

  11. Ja kroppen är verkligen finurlig på att hitta på saker som har egna minnen. Min kropp är mer trasig än hel på vä sida o nervdöd på hö. Tyvärr kommer jag ju aldrig ihåg vilken sida som tillhör feminin o maskulin. Kanske du vet? Har hört att när avlidna kommer igenom ställer de sig på den sidan så mediumet vet könet. Fast med min tur är det säkert olika…
    Du har verkligen haft en tuff barndom och säkerligen som vuxen med dina föräldrar. Det gör ont i mig, att du blev så sviken även om din mamma inte kunde påverka sin psykiska hälsa mer än till en viss del. Nu blir det så där “konstigt” igen. När jag skriver hör jag en mans röst säga” Det gör inget, det hade bara blivit värr”. Det är en sak som händer mig titt som tätt när jag skriver och eftersom jag bara hör rösten vet man inte alltid om man ska skriva det eller inte… Men jag tror du vet om det är så din far skulle säga eller inte. En tomhetskänsla kommer också som ett ekande tomt rum.
    Lämnar det där och skickar en massa kramar och kärlek till dig <3

    Svara

  12. Det är jättefint att du delar och att du orkar dela… En av mina närmaste vänner var fosterbarn och jag såg på nära håll hur illa hon hade det. Det behöver bli känt. Kram från mig <3

    Svara

  13. Bara det faktum att du skrev ned dessa rader gav dig nog en ordentlig skjuts på vägen till att släppa dessa minnen. Det är riktigt magiskt när vi tror att vi rensat absolut rent i garderoben och livet lullar på i mysdräkt så BAM inträffar en händelse som drar igång ett djupt begravet minne som i sin tur triggar igång känslor som vi inte kan ducka för. Det gör ont, det är arbetssamt men oj så nyttigt! Kram på dig Vivi och jag gläds över att du ändå har dina biologiska syskon att kärleksfullt omfamnas av.

    Svara

  16. Tack fina Vivi för att du delar med dig av det du har fått gå igenom. Kropp och själ hör ihop underbart att du kunde få hjälp med att översätta vad din ryggvärk stod för. Kramar till dig och jag håller med dig livet blir bara bättre och bättre kramar från Lotta

    Svara

  17. Tack för att du berättade. Bekräftar mina egna tankar om hur minnen sätter sig i kroppen! Tack för att du delar med dig av allt du gör! Kram

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *