Jag är en person som arbetar med att inte blanda ihop andras känslor med mina egna. Jag känner inte bara empati och sorg när jag ser djur eller människor som far illa utan jag blandar ihop dom med mina egna känslor, framförallt mina förflutna känslor. Den omedvetna logiken i det har alltid varit för mig att jag kan kontrollera min smärta men inte andras.
För människor med för mycket empati är det många gånger ett typiskt beteende.
Jag försöker kontrollera min smärta genom att ta kontroll över andras..
Jag mår sämre när andra mår dåligt än när jag själv mår dåligt. För min del handlar det om trauma i barndom med både psykiskt sjuk mor, barnhem, fosterhem och övergrepp. Denna min smärta i det förflutna tenderar jag att lägga på alla som mår dåligt. Jag tar på mig andras problem och försöker skydda dom och kan jag inte det så mår jag dåligt. Jag mår hellre dåligt själv än att de jag älskar mår dåligt.
Detta har gjort att jag senare även gifte mig med en man med inre smärta under 15år, en alkoholist.Jag var som gjord för att bli medmissbrukare, rädda och skydda är ju mitt mission….impossible. Vi gör gärna så vi som har svårt att separera andras känslor/smärta från oss själva.
När jag var barn så hade jag bara min storasyster Kristin och mina katter. Katterna var mina läromästare i kärlek. De lärde mig att jag var värd att älskas, de fanns alltid där för mig.
Detta gör att jag inte klarar bilder på misshandlade och plågade djur på facebook, jag hamnar då återigen i min gamla smärta som jag applicerar på djuren. Att jag inte kan rädda dom gör mig förkrossad och jag mår dåligt.
En del är tuffare och klarar av sådana bilder, jag gör det inte, jag kan inte fungera om jag ska börja gråta och få ont i hjärtat flera ggr om dan.
För en del är det svårt att förstå detta med att inte kunna separera sina känslor från andras och en del förstår precis vad jag pratar om.
Jag kommer just därför i framtiden antingen dölja eller ta bort vänner på facebook som lägger upp bilder på djur som lider. Jag kan helt enkelt inte hantera detta känslomässigt, det tar för mycket på mig. Har man väldigt många vänner så blir det ibland lite för mycket…
.
Förstår hur du känner.Du du skrev kunde lika gärna varit jag .Jag blev utsatt för sexuella övergrett, dock inte samlag, men det räcker.Detta hade jag förträngt , så när jag fick se en dokumentär , så kom känslorna till baka Djuren , min hundar o katter har varit mitt liv, speciellt när jag vvar liten Nu har jag fibromyalgi , som ett bevis på min barndom.Kan därför inte heller se när barn o djur mår dåligt kram från mig tack för du delar med dig
Jag tycker det är så svårt. Jag mår också vidrigt dåligt av att se alla misshandlade o skadade djur samtidigt som jag ser FB o andra sociala medier som ett bra sätt att få dessa vidrigheter synliga. Det finns dagar som jag knappt orkar loga in för att jag inte vet vad jag ska få se o om det jag ser är sant eller bara påhittade historier…….Vill inte göra illa vare sig dig eller mig själv men är inte det att godkänna dessa otäckheter?????
Vad menar du att godkänna? Att skicka runt vidriga bilder på fb är mest en sak folk gör för att visa att de bryr sig, ytterst få gör ngt åt det! Gå med i en organisiation och gör ngt aktivt är grejen! Själv stödjer jag Hundstallet och WWF. Så du menar att om man inte lägger ut bilder på våldtäkter så godkänner man det? Eller måste man se en kula gå igenom huvudet på en krigsfånge för att folk ska förstå att man tycker det är fel? Är inte det lite makabert egentligen? Blir vi inte fullmatade med vidrigheter dagligen? Verkar det som människor gör mer? Det finns en gräns för vad man orkar ta in, jag blir utbränd i själen, om du orkar så glo på bilderna så gör det, jag tycker det är sjukt, lika sjukt som att människor kör sakta förbi en olycka för att gotta sig i eländet utan att hjälpa till!
Hej!
Jag googlade på “kan snart inte vara bland djur för jag har sådan stark empati” och hamnade här. Jag brukar vara i ett travstall där jag lärt känna så många hästar, en del mår ju naturligtvis mindre bra, stressade hästar bla. Snart vill jag inte åka dit, känner in dem så jag mår så dåligt ibland, det värsta är ju att jag inte kan påverka så mycket, jag vill inte hålla på och säga hur hästarna mår hela tiden för då tar hon åt sig negativt hon som har stallet, dessutom känner jag mig hela tiden som en som kan bäst fast jag inte kan så mycket om hästar egentligen. Kan även ligga på kvälkar och få ångest när jag tex tänker på hur många djur som blir misshandlade runt om i världen, jag kan bli galen av det, mycket tack vare bilder på fb 🙁
Ja, tyvärr så är det så för en del av oss. kram vivi