Vi har hamnat i superlativernas och tomma flosklernas era. Alla är vackra och alla är fantastiska och lyckliga, man älskar och gillar alla och allt de gör…hela tiden. Det kindpussas och kramas till höger och vänster utan urskillning och alla ler….

Varför är det så viktigt att vara älskad av alla? Att alltid vara bäst och vackrast. Att alltid vara bra…på allt? På frågan hur någon mår vill få höra svaret…..dåligt. Man ska underförstått veta att det inte var frågan utan att det skulle verka som att man brydde sig, och man ska inte avslöja varandra utan spela med i spelets regler och le. Alla älskar människor som ler så därför fortsätter vi att le…om än lite stelt ibland…

Vi gömmer oss bakom ord som inget betyder och sänder ut det sken som förväntas av oss.  Vi är som månar som endast skiner när solen lyser på oss, och om ingen bekräftar oss så finns vi inte. För helt plötsligt har det blivit viktigare med bekräftelse utifrån än inifrån oss själva. Det är någon annan som ger oss vår plats, vi tar den inte längre själva. Och kritik och säga sin mening har blivit obekvämt. Ingen gillar längre sanningssägare och alla vill ju bli gillade. Så vi är tysta och säger att vi mår bra…jätte bra till och med.

Varför inte bara nöja sig med att tycka om de man gillar och älska de/det som älskas bör? Varför inte stå för sina ord och åsikter och våga uttrycka dem istället för att räddhågat låta sig klappa medhårs? Varför inte tycka att något som är bra duger och ge den/det kredit som verkligen är bäst och vackrast…just då? För alla är vi bäst och vackrast ibland men vi vill gärna veta när, så vi lär oss var vi ska lägga vårt fokus och var vi kan växa.

Kritik har blivit något som inte sägs utan bara tänks…..vad vi än säger. Kritik har blivit något som säger mer om oss själva än det som vi vill uttrycka. Kritik har blivit något som sänker i stället för att det höjer….oss….en bit till. Kritik är något som vi blivit överkänsliga emot. Ingen har rätt att kritisera oss…utom vi själva. Kritik har blivit något som vi bara ger till oss själva…..i det tysta.

Varför är det plötsligt viktigare att smörja varandras egon än inre perception? Egot är något vi ska vara försiktiga med att ge för stort utrymme, det kan då bli större än vårt autentiska jag och dölja vilka vi är och skymma vår sikt…

Det är inte fult att älska få människor, det visar att vi har urskiljning. Det är inte fel att misslyckas ibland, det lär oss att lyckas.

Hur lär vi oss känna vi igen sanningen om den inte praktiseras? Om alla är vackrast och bäst…hela tiden?

“And you will know the truth, and that truth will set you free” – Jesus