Har fått frågan många gånger. Varför valde jag att vara med i Tv programmet “Livet på andra sidan”. Var det girighet eller chansen att få synas? Jag brukar svara att det var tilliten som fick mig att tacka ja.
Först kände jag bara nej, det orkar jag inte utsätta mig för. Jag orkar inte sticka ut näsan och utstå en jäkla massa tyckande och kritik, varken förtjänt eller oförtjänt. Jag har en stor integritet och hade beslutat mig för att aldrig mer vara med i tv. Jag hade redan varit med några gånger och tyckte att det räckte, allt har sitt pris…
Jag hade till och med skrivit det på min hemsida, jag tänker INTE vara med i tv flera gånger! Trots det så dristade sig Niklas på Nordisk Film och Television att ta kontakt med mig. Jag var starkt tveksam, detta var november 2011.
Jag valde ändå att träffa Niklas trots att jag kände att jag inte ville, men något fick mig att inte tacka nej utan säga kanske. Jag kände dessutom ett stort förtroende för produktionsbolaget och Niklas då de kändes seriösa, de har producerarat “De okända” och andra medium program med gott resultat.
Jag träffade Niklas och han var trevlig och tanken till programmet tilltalade mig men jag kände mig fortfarande tveksam. Jag gillade verkligen tanken på att det var dax att visa hur olika vi medium faktiskt är sinsemellan, och hur vi jobbar och att vi alla jobbar olika. Vi buntas ofta ihop till en homogengrupp och en bild som iaf inte stämmer in på mig och många andra jag träffat. Människor har ofta en förutfattad mening, den tycker jag det är dags att slå håll på. Jag ville visa att man kan vara fåfäng och djup på en gång, man behöver inte vara mystisk och svår, man kan vara social och dricka champagne även om man är andlig. Genom att visa att vi är som alla andra så öppnar man samtidigt upp vetskapen hos andra att kanske även de kan, även om inte de heller passar in i den traditionella bilden. Jag har inget behov av att stå över andra människor. Jag vill sprida ljuset och kunskapen. Och kan jag få en enda person att ta steget in i sin andlighet så känner jag att jag har lyckats…
Som sagt jag kände nej och detta fortgick ända fram på vårkanten men något avhöll mig från att säga nej. Jag klarade inte riktigt av att ta ordet i min mun. Och säger man inte nej utan fortsätter att hänga med så blir det automatiskt ett ja.
Det var min tillit som fick mig att skriva på. Jag bestämde mig för att jag bara skulle säga nej om jag verkligen inte ville, inte om jag var rädd. Jag insåg att om jag lät rädslan fatta beslut åt mig så skulle den universiella energin (attraktionslagen) reagera som så – okej, hon vill inte ha det vi skickar till henne, då hoppar vi över henne nästa gång och skickar till någon som sänder ut en positiv och attraherande energi, någon som är villig att ta emot det överflödet vi skickar. Var det verkligen det jag ville? Och var det så jag ville leva mitt liv? som någon som fegar mig ut ur utmaningar? Som säger nej till Universums överflöd?
Då jag jobbar och lär ut attraktionslagen så var det som att skjuta sig själv i foten, tilliten är ju allt. Borde jag inte leva som jag lär och ha tillit till att universum/mina vägledare vet hur min livsväg ser ut? Att ta ansvar för energin jag sänder ut, som jag sår kommer jag att få skörda, och ville jag verkligen skörda det nejet? Vad skulle komma av det?
Jag sade till Universum – ” Just nu vet jag inte varför detta kommer min väg men jag har tillit. Jag har tillit till att ni där uppe vet vad ni håller på med. Jag har tillit till att ni vet vart jag är på väg även om jag inte själv ser min väg just nu. Jag har tillit till att ni vet vad som är bäst för mig när det gäller min utveckling, vad jag ska lära mig och ge ut. Jag har tillit….
Att utsätta sig en dylig prövning som detta ändå var är omvälvande. Man lämnar ut sig i all sin sårbarhet och om man inte har 110% tillit så är det snudd på en omöjlighet..
Det intressanta är att detta äventyr även gav mig något rent andligt. Min tillit växte enormt, jag märkte att när jag kände rädsla så klev mina vägledare in och hjälpte mig, de fanns vid min sida hela tiden, jag var/är aldrig ensam. Jag har nog aldrig tackat universum och mina Guider så mycket som under denna period/inspelning och min tillit har växt till något som jag inte ens trodde var möjligt. Tack universum! Tack! Tack!
Programmet gav mig även en ny kär vän, Pehr Trollsweden. Alla människor bör att ett Troll i sina liv 😉 Jag är tacksam för vår fina vänskap och att vi backar upp varandra i vått och torrt. Tack Pehr för att du klev in i mitt liv! Tack Universum, era vägar äro outrundliga !
