Den ständigt pågående kampen…äta eller ätas..

Först äter man det goda godiset och sedan slinker det äckliga ner. Först äter man den goda maten sedan åker det äckl….nääääää, det kommer aldrig någonsin att hända.

Jag förstår inte grejen med godis? I bris på annat eller som i mitt fall där “jag äter bara för att det finns” så funkar även reserv snackset. Det där godiset som jag med ett hånflin avvisat som spetälskt duger helt plötsligt hur bra som helst när inget annat finns. Precis som att jag skulle sitta en fredagskväll och fredagsmysa med lever och fårtestiklar bara för att det är det enda som bjuds på? Skulle inte tro det!

Man inser sockrets lömska inverkan när man proppar i sig i princip vad som helst bara det är sött och gott…äckligt blir dessutom lite mindre äckligt med socker i, och om marmeladkulor vore det sista godiset på jorden så är jag helt säker på att jag skulle frossa i mig det oxå….förnedringens stup är nära.

Vill man imponera på mig så ska man vara en sån där människa som kan sparar godis.I min värld är det högsta formen av självdiciplin och på gränsen till masochism. Jag är säker på att avstå från godis på något sätt måste vara inblandat med ett djupt självförakt. Man föööörtjänar helt enkelt inte godiset. För det kan ju aldrig vara möjligt att man bara inte vill ha..

Nej, godis ska med fördel ätas upp på en gång, det är som godast rejält färskt och bäst före datumet ska bara vara en påminnelse om att det finns ett liv efter godisdöden…

I en perfekt värld så skulle socker vara skita nyttigt!