Hur bara kunde jag missa? Ibland tror jag att jag är tappad bakom en vagn…eller åtminstone någonstans BAKOM tv-apparaten…

KATASTROFF säger jag!! Jag har nämligen MISSAT tv-bönderna denna vecka! Några veckor om året så bryr jag mig mer om dessa bönders kärleksliv än mitt egna, jag sitter spikad framför tv:n och håller alla sjutton tummarna och ber till den heliga hinduistiska koguden….snälla…låt dem bli kära och inte trampa fel med sina gummistövlar där ute i kärleksträsket!

Helt plötsligt så har mitt liv berikats med människor som föder upp grisar, kossor och kameler och jag liksom bryr mig. Vem hade kunnat anat det? Bönderna visar var skåpet ska stå. I ladan.

Det går en sisådär 1000 ensamma singel mammor på 1 kär bonde på tv, det säger allt. Bönderna äger. De vet att bli kära, de snackar inte bara.

Mänskligheten kommer att överleva och det är inte tack vare Sveriges singel ettor som sitter på lokal i parti och minut och väntar på att ragget med stort R kliver in på Stureplan. Nej, det är bonden som inte har haft en dejt på 10 år som kommer att få kyrk klockorna att stämma upp i kockofoni. Går man upp 04.00 sju dagar i veckan så har man liksom inte tid att ragga runt…eller vara kräsen. Dessutom kan för lite sömn  göra vem som helst desperat. Tror vi Stockholmare har för mycket tid, får för mycket sömn och för många att välja bland helt enkelt..

Desperation är grejen, man ska tro att varje chans är den sista, och inte att det runt varje hörn står tusen åter, “man tager vad man haver medan man har den” är grejen…..