Jag är 48år och jag känner mig inte som 25, inte ens som 30. Jag känner mig som 48år och inte en dag yngre, eller äldre. Hatar det uttrycket “jag är 48 men känner mig som 25 höhöhö” Så faan heller, och jag är inte ett dugg ledsen för det..

Jag har ont i ryggen och min knän knakar, jag har fått rynkor och gråa hårstrån. Jag har blivit klokare, krassare och intolerantare mot bullshit och en bättre både vän och ovän, just för att jag vet att även jag gör fel ibland och är långt ifrån perfekt så jag har lättare att förlåta. Om du frågar mig så har jag blivit vackrare med åren och det är för att jag har fått bättre självkänsla och för första gången i mitt liv tycker att jag är vacker, inifrån och ut.

Jag bryr mig heller inte lika mycket om vad andra tycker för jag tycker min åsikt är viktigast i mitt liv. Och jag har lärt mig att jag kan ta mig igenom kriser, just för att jag gått igenom kriser. Jag är 48år och skulle aldrig i helvete(ursäkta uttrycket) vilja vara 25år igen.

Den bästa tjänst vi kan göra 25åringarna är att säga att det blir bättre, du kommer känna dig vackrare och bättre. Inte att vi skulle vilja vara dom, tror faan att de redan springer efter botoxsprutan, vi säger ju till dem att man vill vara 25år hela livet. Jävla livslögn…

Alla åldrar har sin tjusning och just nu tycker jag att vara 48år är bäst…