På tunnelbanan idag mot Solna C så började en trevlig man prata med mig. Han hade bott i Sverige i 5år och tyckte det var så svårt att få kontakt med människor i Sverige. Han tyckte det var viktigt att få prata med svenskar för att få förbättra sin svenska. Jag kände ett stygn i mitt hjärta att människor som kommer hit möts av ignorans och likgiltighet och att vi är så dåliga på att bjuda in dom eller ge ett spontant leende. När jag klev av tunnelbanan så fyrade jag av ett brett leende och se hejdå och han såg så glad ut. Det kändes som jag ville gottgöra honom och få honom att känna att han visst är välkommen och att vi faktiskt är riktigt trevliga människor, för det är vi, vi är bara väldigt dåliga på att visa det. Kollektivt skuldtyngd klev jag av tunnelbanan. Jag hade mött en människa i tunnelbanan, inte en invandrare…