I Spanien, i Sverige, överallt ser man denna jacka. I dag slog det ner som en bomb inom mig för första gången, herregud! Människor går omkring och ser likadana ut!! överallt!!! Så trist, så booooring, så andefattigt och dödande för själen på något vis..

Jag tyckte helt plötsligt att jackan blev motbjudande och ful, den representerade ngt jag inte gillar, den sa mig ngt och jag gillade inte det jag hörde. Min själ får nämligen inte plats i den där jackan, och inte mitt ego heller, mitt ego är nämligen den delen av mig som slåss för min rätt att tycka att jag är lite bättre och förtjänar något lite bättre än att vara en i högen, att jag är cool och unik och att det bör synas. Jag kände hur mitt ego protesterade i högan sky när den såg jackan och jag kände “över min döda kropp att jag köper en sån!”.

Vi upprepar, kopierar och härmar varandra. Alla vill vara individualister men få vill sticka ut, eller vet vi ens hur man gör? Eller tror vi att om vi klär oss som alla andra gillar, så kommer vi att bli mer gillade?

Om vi inte skulle påverkas av all reklam om hur vi borde se ut, hur skulle vi då klä oss? Som barn? med olika färger på stumporna? skulle vi passera en IT-tekniker iförd stålmannsdräkt och en lärarinna i rosa ballerina klänning på gatan?
What a wonderful world it would be….

Så här stod det på sidan där jag hittade jackan:
“Bland årets färgklickar hittar vi vinröd och olivgrönt. Dessa båda färger ger dig med lite extra energi chans att synas samtidigt som du smälter in i massan på ett smakfullt vis”.
Jag är inte säker på att jag numera är riktigt sams med meningarna “smälter in” och “på ett smakfullt vis”. Mitt ego vill göra revolution!!

Kanske dax för mig att börja lägga till några färger i min svarta repertoar med några få rosa inslag? Kanske dax att låta egot blomma ut? Eller är det då man blir en sån där excentrisk gammal tant med galna kläder i tusen färger och hatt? Jag tror jag börjar välkomna min inre tant… 😉