Missbruket dödade honom och min kärlek. Det är så den hårda verkligheten ser ut. Det finns inga ord som kan försköna den verkligheten. Missbruk dödar…allt!
Det känns som igår men ändå inte. Så mycket som hänt sen den dagen när mitt liv och hjärta stannade för idag exakt 5 år sedan. När jag fick beskedet att min bästa vän och exman precis hade dött. Jag har haft många värsta dagar i mitt liv men det här var absolut min sorgligaste och smärtsamaste på ett helt annat plan.
Nu har jag lyckan att veta att han finns på ett plan men inte på ett annat. Han hjälper och stödjer mig på ett helt annat sätt nu, jag har en känsla av att det dessutom är på ett bättre sätt.
Det var ett hårt slag på ett plan men på ett annat plan en befrielse när han gick bort. Han var min bästa vän men också min värsta mardröm. Han var en missbrukare vars hjärta inte längre klarade av misshandeln av den egna kroppen, hjärtat orkade slå i 49år sedan tog det stopp. Den hade kommit till världens ände.
Jag var världens bästa medmissbrukare under våran 15åriga relation. Det fanns inget jag inte gjorde för att skydda, rädda, manipulera och dölja. Mitt liv handlade inte om något annat de sista åren av vårt äktenskap en att försöka få kontroll över något som var omöjligt att kontrollera, inte ens de 6 åren som kom efter kunde jag släppa utan jag vill rädda.
Jag brydde mig mer än vad som var hälsosamt för mig. Jag höll på att gå under och sönder. Jag förlorade mig och jag förlorade mitt liv och mina vänner försvann jag mer och mer ifrån. Jag bar det själv, jag ville inte att någon skulle se eller veta. Jag orkade inte och jag skämdes och jag levde i en livslögn.
Att leva med en missbrukare är skambelagt. Man tror att andra ser ner på en för att man gjort ett dåligt val och inte lyckas ta sig ur så man berättar inte, vilket är ett stort misstag, för då kan man inte heller få den hjälpen och stödet man behöver.
Strax före Johans död så bestämde jag mig för att om han ramlade ner i sitt svarta hål av alkohol och ångest igen så var jag tvungen att säga upp bekantskapen med honom. Jag orkade inte mer. Jag var tvungen att välja överlevnad precis som jag gjorde när jag valde skilsmässa. Jag visste inners inne att det handlade inte om…om, det handlade om när? Jag slapp infria mitt löfte.
Vi firade sista julen tillsammans och det har jag som ett fint minne i mitt hjärta och det är så jag väljer att komma ihåg Johan. En man som jag först älskade som man och sedan som en vän. Jag väljer också att komma ihåg allt fantastiskt vi gjort tillsammans och den fina tiden vi hade för så var det också, det var det som höll mig kvar. Det var en fantastiskt snäll och generös man på alla sätt…
Johans 50års dag firade jag vid en gravsten. Jag frågade hans syster om hon ville följa med och det ville hon. Kl 11.00 i 14juni 2008 satt vid på Skogskyrkogården vid hans grav och skålade i champagne. Folk som gick förbi tyckte säkert vi var tokiga men det struntade vi i, det handlade inte om dem, inte ens om oss utan det handlade om honom. Det var inte så det var tänkt men det var så det blev…
Tills döden skiljer oss åt sa du en gång och tittade mig djupt in i ögonen. Vi som älskade varandra så mycket och ingenting, ingenting skulle få komma i mellan oss!
21år efter det att vi träffades hade du tittat så djupt i flaskan att döden obarmhärtigt skilde oss åt, precis som du en gång sagt. Vi som en gång älskade varandra så mycket, du var mitt allt och jag var kvinnan i ditt liv! Men det vilade en förbannelse över oss, en skugga som följde oss vart vi än gick. Det fanns någon som du älskade mer än mig och till och med även mer än livet självt, din ständiga älskarinna flaskan som förföriskt lockade på dig med löften om evig kärlek, glädje, befrielse och glömska och aldrig, aldrig skulle hon lämna dig hur mycket du än svek henne, och gudarna ska veta att det gjorde du sällan. Hon skulle troget vänta, inga hårda ord eller anklagelser utan le sexigt förföriskt mot dig och säga; Älskling vill du inte smaka lite på mig, dricka mig, slicka i dig varje droppe? Jag är din för evigt tills döden skiljer oss från livet och din hemska fru.
Hon den där hemska och missunnsamma frun förstår ingenting, hon vet inget om RIKTIG oförställd och ren kärlek, hon förstår inte hur viktig jag är för dig, jag är minsann ditt livs stora kärlek! När hon får chansen så häller hon ut mig, krossar mig, hatar mig, svär förbannelser och eder över mig! Hon ska få lära sig, hon ska få lida! Det finns bara en kärlek för dig och det är jag!! Vem tror den där naiva kossan att hon är? Försöka konkurrera med mig? Vet hon inte bättre? Hon ska nog få se! Tillsammans ska vi skapa helvetet här på jorden du och jag kära missbrukare. Vi har makten att krossa och söndra, tillsammans är vi oslagbara, vilket team! kanske kan vi inte förgöra hela mänskligheten men åtminstone dem du älskar, det ska bli mig ett sant nöje att se deras blod tränga ut ur varje por på deras kropp, se hur tårarna förvandlas till syra som fräter sönder deras perfekta fasad, att se dem ömsom be till gud och ömsom till satan om nåd. Att se deras hopp tändas gång på gång för att sedan släckas och tändas igen, att aldrig ge upp, deras fåfänga och patetiska försök att kontrollera dig och mig, precis som vi tillsammans inte vore både slugare och uppfinningsrikare än alla dem alla tillsammans.
Jag din älskarinna binder dig min älskade till mig med gyllene bojor medan du binder dina kära till dig med taggtråd, åh vad jag älskar deras lidande, ingen njutning är för mig större. Jag suger kärleken ur deras kroppar, men inte helt, jag vill ju inte att dom ska ge upp om dig, jag njuter av den långsamma kampen om liv och död, kampen mellan mig och dom och jag vet att jag kommer att vinna. Där kärleken förut har bott härjar nu vanvett, förtvivlan och rent hat, åh jag älskar dessa svängningar, det är då jag känner att jag lever, så snälla älskade anhörig jag ber dig…sluta aldrig älska helt, jag vill ju aldrig förlora dig, det är du som hjälper mig att göra dödskampen outhärdligt njutningsfullt lång, snälla lämna mig inte jag behöver dig.
Du kan kalla mig älskarinnan vad du vill, jag lyssnar till alla namn som som krossar hjärtan och drömmar, till alla namn som ingen vill eller ens vågar nämna högt. Det bästa med att vara jag är att ingen vill låtsas om mig, jag skrattar lyckligt när omgivningen försöker tiga ut mig, precis som om jag skulle försvinna då? HA, just då växer jag mig bara större och starkare, min makt blir ointaglig och jag kan bre ut mig i min fulla kapacitet, som en tjock dimma belägrar jag allt och alla och kväver dem till tystnad, ty riket är mitt och makten och härligheten i evighet. Amen.
Åh ja kära älskarinna du har så rätt, jag kommer aldrig någonsin att glömma dig, du vann men inte över mig! Du segrade men du besegrade inte mig!
Du krossade och förkrossade men jag blev aldrig liggande länge, jag samlade ihop skärvorna och lyckades göra en vacker mosaik av dem, men det var inte lätt, det ska gudarna veta. Du nockade mig men jag reste mig alltid på nio. Du fick mig att be till Gud och satan, du fick mig att förbanna och hata men du fick mig aldrig, aldrig någonsin att sluta tro att min makt är större än din, i alla fall inte över mig. Jag vet att det gör dig ont att höra men du har gjort mig vackrare, starkare, ödmjukare och t.o.m. mer fantastisk.
Och du, jag har till och med förlåtit dig, smaka på den du! Det smärtar dig mer än frätande saltsyra jag vet, du hatar nämligen ordet förlåt, om det nu inte kommer som en svart rök ur munnen på en missbrukare förstås, då älskar du ordet förlåt.
Åh vad du älskar ordet förlåt då, när det missbrukas och sprider fåfängt hopp om bättring. Du sitter då där kallt och beräknar hur länge DU älskarinnan ska hålla dig borta denna gång, tillräckligt länge tänker du så att den anhörige verkligen anar att det kanske trots allt kommer att gå vägen denna gång. Det är då du träder fram i din fulla prakt, du härskar aldrig vackrare än då, med ett litet ryck drar du undan mattan, som ett litet cirkusnummer, du skrattar hånfullt den dumme rätt i ansiktet när den famlar efter något att klamra sig fast vid, då sträcker du fram din iskalla hand som enda räddning och stöd och det du erbjuder är bottenlös förtvivlan, och den dumme som älskar klamrar sig desperat fast vid din hand, den dumme har tagit emot din utsträckta hand förr, den har blivit som en livboj att klamra sig fast vid, smärtan har blivit den dummes följeslagare och vän. Men det sanna rena förlåtet är som en påle genom ditt bröst, det hatar du. Och just därför har förlåtit dig! Det var nämligen det enda sättet jag kunde oskadligöra dig på…
Nu har vi båda äntligen fått frid…
