Jag bara älskar att hata….eller hatar att älska…kan liksom inte bestämma mig!

Inget skapar så starka känlor hos mig som Mello, här är det hatkärlek på hög nivå, alltid infinner sig den där känslan av äckelgott. Gillar inte, men ändå kan jag inte hålla tassarna borta. Den bjuder på både glitter, glamor, skönsjung, spektakel och förnedring ihop blandat till en oemotståndlig kompott, allt vad man kan begära av dramatik på en och samma gång och ofta sitter jag där med en sur eftersmak i munnen som inget lördagsgodis i världen kan ta bort och säger “aldrig mer” efter att fel låt vann…eller som nu för tiden LÅTAR.

Likförbannat så sitter jag där och glor veckan efter med förnedringens rosa skimmer på kinderna.

Den här mannen har förvandlat oss till en skara viljelösa zombier som omöjligt kan ta oss upp ur Björkmans mörka källare när han lyfter på locken till kistan med döingar varje lördagskväll. Ingen vitlök i världen biter på honom. Björkman har tagit våra själar i besittning och han vägrar lämna dom tillbaka. Vi är dömda till att i all tid och evighet kolla på Melodifestivalen. Scary!