Bor det så många galningar ibland oss så vi omöjligt kan urskilja dem? Eller är vi blinda…eller väljer vi att blunda?  Ser vi inte skogen för alla träden eller kan det vara så skogens mångfald ser ut? Det finns både friska och ruttna träd….kommer alltid att finnas?

Man läser om så mycket mord, brott och elände varje dag att man blir mörkrädd. Ändå är det bara toppen av isberget som vi får ta del av. Likt isberget som ligger 90% under ytan så är många brott endast synliga för de som väljer att se…eller av de som likt Titanic dundrar in i ett och sjunker till botten. Hur stor procent av mänsklighetens underjordiska isberg ser vi inte?

Är en del människor till naturen onda? Behövs det bara ett liten putt åt fel riktning och de trillar över gränsen direkt? Är att vara psykopat ett lika naturligt tillstånd som färgblind?

Jag har alltid tänkt att människan till naturen är god. Eller är det kanske ondskan som kommer naturligt och vi måste kämpa för det goda? Man skapar goda människor genom att vara god mot dem. För att skapa onda människor verkar det räcka med avsaknad av godhet. Påverkar frånvaron av något mer än närvaron? Påverkar förlust oss mer än vinst? Hat mer än kärlek?

Jag känner mig förvirrad när jag ser denna ondskan på vår jord. Ondska, girighet och ego verkar ha herraväldet över alltför många människor och dessutom så styr det hela länder.

Eller är det kanske så att naturen är ond? Är vi likt solen självförstörande och vi slåss för våra liv? Har vi “döda eller dödas” inpräntat i vårt DNA…är det den kraften vi hela tiden kämpar för…eller emot?