Som medium idag så känner jag att vi bör ta det lite lugnt och inte applicera allt ”märkligt” som händer runt oss som spöken och” andra sidan”. Att vara realistisk, trygg och att stå med båda fötterna på jorden är kanske det viktigaste vi behöver, vi måste vara jordade när vi möter andevärlden och inte segla iväg i ett önsketänkande så vi inte ser skillnad på fantasi och verklighet. Det bästa sättet är att ta kontroll över sin medialitet är att lära sig hur det fungerar och ser ut. Sen vet och känner man skillnaden, sällan innan.
Det jag ser idag som oroar mig lite är att många föräldrar föser in sina barn i medialiteten, att de inte får utforska den världen i lugn och ro utan tidigt för höra att de är mediala.
Jag får otaliga mail nästan varje dag från föräldrar som pratar om sina mediala barn och som vill att jag ska bekräfta var de befinner sig.
Jag kan tycka att det är lika farligt att förklara för ett barn att allt de upplever är mediala upplevelser som att bortförklara allt som påhitt, kanske till och med värre?
Barn är inte riktigt där vi är, varken andligt eller mentalt. De är mer öppna men det är också skörare. De förstår ännu inte tillfullo den världen de lever i och det är ändå här de ska leva och landa, innan de kan lyfta och flyga..
Man måste tänka på att barn står i en känslomässig utveckling och att vi måste kunna hantera och ta ansvar för det vi sätter igång. Vad händer om de börjar må dåligt, bli rädda och inte veta vad som är på riktigt och vad som är fantasi? Vad gör vi då? Vi måste gå försiktigt fram.
Det finns en anledning till varför alla seriösa medium har 18års gräns på kurser och konsultationer. Man bör vara färdigutvecklad och någorlunda ha hittat sig själv. Det har inga barn gjort och man ska vara försiktig med att definiera vilka de är innan de gjort det själva. Var försiktig för de är bräckliga själar som kanske under vägen tappar verklighetsuppfattning om vi talar om för dem vilka de, tänk om vi har fel?
Låt barnen vara och låt dem hitta sin väg själva utan att lägga in värderingar i deras upplevelser. Jag tror inte man ska skynda på andlig utveckling hos barn och definitivt inte höja deras medialitet till skyarna innan de själva har förstått och utforskatt sin kapacitet. Låt de vara barn/ungdomar, låt dem leka med sina låtsas kompisar som ibland är på riktigt och ibland fantasi, låt dem nyfiket utforska den andliga världen i sin egen takt och på sitt eget vis. Lägg ingen värdering i det hela utan finns där som ett stöd och inte som en kofösare så kommer de att finna sin väg.
Av erfarenhet så vet jag att utveckla sin medialitet/andlighet är en ganska tuff väg att gå, under många år är det ett evigt ifrågasättande och många gånger är det svårt att få grepp om det hela. Vad är det som händer och varför? Många av frågorna är livsexistentiella. Man tar ett steg i taget för man kan omöjligt greppa allt på en gång, därför tar det tid. Man måste hitta svaren inom sig själv och man måste skaffa sig kunskap utifrån, och sedan sortera allt detta. Detta är inget ett barn ska göra.
Det handlar inte bara om att vara medial, för det anser jag att vi alla är. Det handlar om att göra ett val att gå den vägen och utveckla sin medialitet/andlighet. Och det är ett val man bara kan göra själv, den dan man är mogen för det.
Men visst är barn andliga, till och med otroligt andliga. Min bästa vän Maries barn kom till mig och berättade att hon skulle födas innan någon annan visste och min syterdotter Linas bebis som ligger i magen i 12:e veckan berättade också att hon/han var på ingång innan graviditeten var ett faktum. Jag har hört och sett så mycket och är oerhört ödmjuk till dessa små visa själar. Vi som vill är öppna och det räcker bra som en början.
