Ett uppvaknande som betytt mycket för mig…

Vi är en del  i ett större samanhang, vi är en del av Universum. Vi är ett mikro kosmos i ett makro kosmos.  

Vår kropp berättar vår livs historia, det är därför det är så viktigt att lyssna på sin kropp. Den är en del av vårt livssammanhang och härbergerar våra känslor, tankar och händelser. Allt som sker i vårt yttre manifesterar sig i vårt inre, mikro kosmos i makro kosmos.

Jag har sedan barnsben haft problem med min rygg.  Jag har i stora delar tagit ut min inre stress och oro i min kropp. Då jag som barn så gott som alltid var rädd eller kände oro som jag inte kunde prata med någon om så behöll jag den hos mig, den gick inåt. Det vi inte släpper taget om blir kvar. Jag hade även ofta ont i magen. Som barn så hade jag det ganska jobbigt med en psykiskt sjuk mamma, barnhem och fosterhem. Allt det bar jag omkring på och de inre spänningarna och stressen växte.. Smärta i den inre själen förvandlades till smärta i den yttre kroppen. Allt hänger i hopp, mikro kosmos i makro kosmos.

Från att ha levt i ett fosterhem med grava alkoholproblem så gifte jag mig in i samma problematik och smärtan bars vidare. Jag visste inte bättre, jag visste inget annat. Och jag fortsatta att ta ut detta på min kropp och smärtan växte.

Det går även åt andra hållet, ju ondare du har i din yttre kropp, ju ondare får du i även i din inre själ om man inte hittar ett sätt att hantera det. Till slut vet man inte vad som kom först, hönan eller ägget?

1997 så var min rygg så ur balans så att jag gick och fick bindvävsmassage och zonterapi varannan vecka, längre än så höll jag inte ihop. Ryggontet hade gått ut i benen, armarna, händerna och fingrarna, när jag tillslut inte kunde vrida händerna ordentligt så gick jag och fick min behandling. Man måste ju jobba! Det var det enda som kunde få mig att söka hjälp, att jag insåg att jag inte klarade av att arbeta längre. Jag fortsatte att jobba och jag fortsatte att inte lyssna på min kropp. Jag gjorde egentligen bara konstgjord andning på mig själv, jag fungerade bara i nuet och tog inte itu med de bakomliggande faktorerna, varför min kropp inte pallade, varför den ville stänga ner.

2002 så skilde jag mig, jag mådde bra och kände mig lycklig. Det tog mig några månader innan jag helt plötsligt insåg att de flesta smärtorna i min kropp hade försvunnit, tillsynes av sig själv, jag hade blivit rörlig igen, jag kunde använda mina armar och händer obehindrat. Jag hade blivit så van vid att ha ont så jag märkte inte när den försvann. Jag hade stängt av min smärta i kroppen, precis som jag gjort i själen.

Den upplevelsen var ett uppvaknande för mig. Jag insåg till hur stor del min kropp hade härbergerat min smärta. Min kropp hade länge fört min själs talan, den sade så högt den mäktade att den inte orkade längre, om ingen förändring sker snart så stänger jag ner. Som tur var så han det inte gå så långt.

Jag brukar säga att vill man höra hur man mår så ska man meditera. Det är nämligen i tystnaden man kan höra sig själv. Det är där man kan komma i kontakt med sina egna underströmmar och känna vad som är på gång i livet och hur själen mår.

Jag är tacksam för denna upplevelse utav två orsaker. Det ena är att det är en erfarenhet som är viktig för mig i min andliga utveckling där det handlar om att förstå hur sammanhanget kropp och själ hänger ihop.

Den andra anledningen är att om jag inte kan ändra på det som skett eller det som sker så kan jag alltid ändra hur jag förhåller mig till det. Man har valet att bli bitter för att livets lotteri har gett en jäkla massa nitlotter eller så kan man välja att bli tacksam för det man lärt sig, se att det gjort en till en bättre människa med fantastiska insikter och känna tacksamhet. Jag väljer tacksamhet. Ibland är det de enda valet man faktiskt har.