Närmare separation än så här är jag och Anders aldrig och varje gång vi kommit förbi det kritiska stadiet är en seger för vår annars stadiga relation.

Jag vaknar tidigt på morgon, jag kastar mig då ur sängen glad som en lärka för att se vad för underbart livet har att erbjuda lilla mig. Med stor förväntan väntar jag på att även Anders ska vakna. När ska jag någonsin lära mig?

Här krockar nämligen våra två världar…BIG TIME!

Anders vaknar några timmar senare med kanske inte ett åskmoln hängande över huvudet men åtminstone ett litet surt regnmoln som hotar med en rejäl kalldusch åt mitt håll om jag inte passar mig, detta är fas 1. Fortfarande kan katastroffen undvikas.

Munkavel tillhör då överlevnadskittet för den med hyfsad överlevnads instinkt, vilket jag tydligen saknar. Alla snabba rörelser och pladdrande i riktning mot Anders ses som ett löfte om en terrorattack och hans reptilhjärna går in i fas 2, vilket är stenålderns försvarsinställning…fly, fäkta eller be mig hålla käften. Den sistnämnda brukar vara svårast…

I det läget går nämligen fortfarande Anders hjärna på halvfart och hjärnans synapser och nervtrådar har långt ifrån börjat koppla ihop sig med varandra och ännu mindre med mig. Det är en lång process för hans hjärnhalvor att hitta fram till varandra och framför allt till mig, jag hamnar på någon avlägsen plats efter både toan, kaffet, frukosten, Iphonen och datan.

Morgonen är helt klart vår kedjas svagaste länk…

Mänskligheten verkar vara uppdelade i två delar, överaktiva lite väl glättriga morgonpigga och morgontrötta som liksom behöver komma i kapp sig eftersom hjärnkontoret ligger kvar i sängen bra mycket längre än kroppen…