Mina stora kärlekar, saknar dem fortfarande fast inte lika intensivt. Få är de människor som jag älskat mer än dessa killar.

Fille(svart/vita Katten) avgudade  Rozz(svarta hunden) och följde honom vart han än gick. De sov alltid  tillsammans och katten lärde sig att sitta när hunden sa till. Han lyfte bara lite på överläppen. Då visste katten att han var för efterhängsen eller jobbig och satte sig och väntade in att få gå fram till hunden.

Dobermannen och Katten hade en hat/kärlek relation. De älskade varandra men älskade också att “jävlas” med varandra. Jag sa ständigt till dobbisen att ge faan i att bråka med katten. Han brukade trycka ner honom i golvet med nosen. Katten blev skitsur. Tills jag än dag såg när katten inte visste, att han lappade till dobbisen när han snällt gick förbi. Jag insåg att det inte alltid var hunden som började. Där var det riktig syskonkärlek…

Theo (den grå katten) visade var skåpet skulle stå första dagen Rozz kom hem som ett yrväder och rusade fram till katten. Det var första och sista gången han åkte på stryk. I 13år hade han sen ett snyggt ärr mellan ögonen och en fin kompis.

Rangordningen hemma bland djuren var utan konkurrans Rozz, Theo, Fille och sist dobermannen Gordon.

Mina kärlekar som idag är änglar