Älskade vännen, finaste Catharina Rytter du är så saknad. jag har fortfarande inte riktigt kunnat tagit in det ofattbara att du inte finns bland oss längre.

Jag minns första gången vi träffades. Det var sommaren 2009 på Sjöfartshotellets terass. Jag hade afterwork-grupp som hette Fredagsölen då och du dök upp på där tillsammans med vår gemensamma vän Calle. Du var en sån där kvinna som syntes. Du tog plats även om det aldrig var din avsikt. Vacker, stark och självlysande i din energi hade du en aura som nuddade vid alla du mötte. Säkert var du utmanande för en del då det inte fanns något Jante över dig. Ödmjukhet ja, så in i bomben men ingen Jante. Du ägde din plats. Sen fick andra tycka vad det ville om det.

Vi blev snabbt vänner och anförtrodde varandra sådant vi inte berättade för många. Där vann du mig helt över, jag föll pladask. Du berättade om en händelse i ditt liv som golvade mig helt. I det så hade du agerat stark utifrån kärlek och fullständigt oegoistisk. Många skulle säkert tyckt att det var självuppoffrande men för dig var det självklart. För mig blev du en symbol för en en krigarkvinna och du hamnade högt på en piedestal som det var omöjligt att trilla ner ifrån. Du sitter kvar där ännu. Med tanke på alla inblandade så kan jag tyvärr inte berätta mer än så.

Aldrig mer kommer jag få meddelanden ifrån dig i messenger som börjar med “Fina älskade vän!” eller “Glädjen över att ses kändes länge i hjärtat i går“, jag kommer aldrig få något meddelande över huvudtaget. Den vetskapen är outhärdlig. Vi sa till varandra att även om vi inte sågs så ofta så hade vi en mycket speciell relation och så var det. Vi hamnade direkt på väsentligheter och pratade sällan om ytligheter. Du hade din cancerresa som tog mycket energi och jag är lite osocial, men det spelade ingen roll och det hindrade oss inte från att uppdatera oss om varandra.

Din bortgång var inte oväntad men likväl så får jag flera käftsmällar om dagen när insikten om att du på riktigt inte finns kvar här tränger in. Ända sendan din cancer kom så har man ju haft på känn att denna dag skulle komma. Men var det någon som skulle “beat the devil” så var det du. Jag valde att tro på dig. Det känns som att det fortfarande kommer att hända. Fan alltså!

Tårarna bara rinner och jag har inte kunnat kontrollera dem sedan beskedet. Vet du Cat, du förtjänar dem. Du förtjänar allas våra tårar. Du förtjänar att vi aldrig glömmer dig. Men jag kommer även att gå vidare för du var inte den bittra typen. Under hela din cancerresa så var du stark, positiv och kärleksfull. Det fanns ingen självömkan utan bara en vilja att leva här och nu fullt ut.

Vi spelade in ett avsnitt till min podcast 2016 när du hade fått besked om att cancern var borta. Då berättade du just om hur att vara positiv påverkade. Vi var så glada och skålade i champagne. Under inspelningen så slog det mig hur smart och driven du var. Du besatt en så stor kunskap, större än de flesta hade skulle jag vilja säga både när det gällde själen, den fysiska kroppen, alternativ medicin och annat. Du satt bl.a med i utskotten för olika förbund inom näring och ortomolekylärmedicin. Du var både klok och smart. På riktigt.

När sjukdomen kom in i ditt liv så gick vår relation in på en 2.0 nivå, våra samtal rörde sig runt andlighet, hälsa och alternativ medicin. Jag fanns för dig och kunde många gånger ge dig ngt andligt som fick dig att känna styrka och tillförsikt. Under åren så har jag gett råd och du har hört av dig när du upptäckt ngt nytt eller läst något intressant. Du delade med dig av din resa med operationer och behandlingar utan att gnälla eller tycka synd om dig själv, det var inte sån du var. Du fick även goda råd av min kompis Tina Göransson som är utbildad inom kinesisk medicin och själv krympte sin cancer för tre år sedan. Våra samtal var speciella och djupa och vi hade liknande livsåskådningar.

Du var mitt i din egna sjukdom och så otroligt kärleksfull när jag blev kallad till sjukhuset för att extra kolla mina bröst för cancer. Naturligtvis var det ingenting. Men du som var sjuk på riktigt fanns där som stöd. Finaste du.

Vi pratade om att göra något tillsammans du och jag. Att förena våra olika kompetenser. Du hade även fotoidéer till mitt nästa bokomslag. Även om du var sjuk så trodde jag att den dagen skulle komma där vi kunde göra något tillsammans. Jag har svårt att just nu acceptera att det är över. Det kommer aldrig att hända. Aldrig någonsin. Fan i helvete alltså!

Du hade gåvor utöver det vanliga, du var speciell. Du skrev bl.a till mig “Jag scannar av människor och ser deras sjukdomar och kan koppla ihop sjukdomar med specifik mat som läker på olika sätt genom unika egenskaper – jag skulle så gärna vilja skriva en kokbok – kanske tillsammans med dig?”. Ja Cat, jag hade velat det. Du var unik och jag kan inte förstå att du inte fick vara kvar här hos oss och uträtta de storverk som jag vet att du hade kunnat göra. Jag vet att du och Ove hade planer inför framtiden. Du hade alltid en plan. Ni var grandiosa tillsammans. På riktigt. Det tror jag alla som mötte er upplevde. Du benämnde honom ofta som “The love of my life”. Det fanns ingen tvekan och det kände alla som mötte er.

Jag minns när du började dejta Ove. Ni hade känt varandra länge men nu förändrades allt. Det var en hemlighet eftersom han är en offentlig person. Du var helt betagen. Du hade verkligen drabbats av stor kärlek och denna mannen behandlade dig som sin drottning, något du inte hade upplevt tidigare. Nu hade du mött din like och själsfrände. Din pålitliga klippa som fanns där för dig. Du hade funnits din prins och för ett tag så fick ni tillsammans rida mot solnedgången.

Jag önskade att jag kunde skriva ett lyckligt slut på denna berättelse. Jag önskade att detta bara var en dålig dröm som jag kommer att vakna upp i från men det är det inte. Det enda lyckliga i det hela är att vi kommer att mötas igen. Det vet vi båda och i går morse så kände jag av dig så starkt så jag började störtgråta när jag gjorde frukost. Jag vet att du finns med oss, även med dem som inte vet hur de ska uppfatta det. För det är sådan du är.

Sedan du gick bort så har jag funderat mycket på om du fick blommorna jag skickade förra veckan. Jag fick aldrig någon bekräftelse från blomsterleverantören. Jag vet inte ens om jag vill veta men de borde ha kommit fram. Jag ville att du skulle veta att jag fanns där även om vi aldrig mer skulle ses i detta liv. Jag ville vara den vännen som inte väntade med blommorna tills begravningen. Jag skrev bl.a “vi ses snart”, för det gör vi Cat. Vi ses snart. För dig är tiden ingenting men vi här får sakna dig väldigt länge.

Jag är oerhört tacksam för att Ove uppdaterade mig med information i slutet av ditt liv. Mitt i allt så tänkte han på andra, han tänkte på dina vänner eller främst på vad du hade velat. Det är jag tacksam för. Det glömmer jag aldrig.

Just nu känner jag mig trasig, jag har fastnat och gråter mycket. Jag trodde jag var förberedd men det hjälper föga. Det får vara så ett tag. Att inte sakna dig hade varit värre. Mina tankar går till din familj, vad de går igenom är ofattbart. Men det är så kärleken ser ut. Vi balanserar alla på gränsen mellan liv och död, himmel och helvete. Det är i gränslandet vi måste passa på att leva och vi får ingen andra chans.

Vi ses snart!

Kram Vivi