En tanke.
Som andlig så är det viktigt att man inte använder sin tro till att slänga ur sig invanda floskler som låter bra när man möter människor i sorg.
När mina närstående har gått bort så så har jag alltid avskytt när människor säger “han/hon har det bättre där de är”. Seriöst, det skiter man i. För den fysiska sorgen är förödande, och på jorden är vi fysiska. Man vill inte att de ska vara någon annanstans, man vill ha dem här, i samma form som man själv är i. Det är så mycket som man får säga adjö till när en människa går bort, bla en del av sig själv, den man var tillsammans med den personen, och den relationen man delade. Inga ord kan ersätta det.
Kontakt kan uppstå i en annan form. Men det gör inte att vi går och hoppas på att våra anhöriga ska gå och dö så att vi i stället får möta dem i anden.
Som andlig så lever man inte med samma sorts förtvivlan då man vet att de finns kvar och att man kan ha kontakt, men det är inte ersättningsbart. De icke andliga lever i en tro att de älskade är raderade, det är en annan typ av smärta. Men sorgen delar man.
Finner man inte de rätta orden utan börjar haspla ur sig ord som låter bra på pappret så är det ibland bättre att vara närvarande i tystnad. I bland bygger tystnaden broar och ord river. Inkänning och respekt för sorgen är viktig. Inga höga andliga hästar i världen kan heala någons sorg. Orden “de har de bättre där de är” kan upplevas nedlåtande.
Tänk på att aldrig förminska betydelsen av någons död för en person, gör hellre tvärt om, förstå smärtan och bejaka dem. Det kommer en dag när healing kan börja ske, men låt den som bär sorgen visa vägen, spring inte före utan gå bredvid.
Det som är rätt för den ena är fel för den andra, det är därför lyssnandet är viktigare än att man talar.
Min känsla var så när min x-man gick bort vid 49år att jag hatade när människor sa “han har det bättre nu”, precis som att det gör allt så mycket bättre och enklare, precis som att jag inte vet. Känslan blir att man i sin sorg borde veta bättre än att vara egoistisk.
Man kan säga det när man sitter i ett samtal om döden, men inte som en klyscha man slänger ur sig och går vidare. Jag vet att jag en gång fick det i ett sms, jag blev så jävla arg. ..
Detta gäller självklart inte alla men som andlig person så är det något jag försöker tänka på, att mina välvilliga ord kanske inte alltid faller i god jord, därför att ingenting är så enkelt.
Det finns inga perfekta ord att säga utan vi får treva oss fram.
Inga väl valda ord kan sudda ut sorgen, endast tiden kan sudda ut sorgen till en viss del, om man har tur. Att sörja och aldrig glömma tillhör livet ibland.
Vi måste sluta vara rädda och tro att vi måste prestera i andras sorg. Allt som krävs är närvaro och kärlek och att inse att man är maktlös inför det stora. Smiley heart
Jag älskar ordet surrender, och försöker bära med mig det som en visdom att använda i lägen där jag är maktlös. Inför döden står jag maktlös.
Namaste Vivi Smiley heart