Idag slåss jag mot de jäkla mänskliga och omänskliga väderkvarnarna som arbetade inom socialtjänsten när jag var barn. Jag slåss för att få ersättningen som är utlovad till oss som omhändertogs av staten och i dess namn sedan blev utsatta för övergrepp. Den s.k vanvårdsutredningen.

Nu har ju staten ålagt på oss att skaffa bevis för vanvård om vi vill ha ersättning.  Själv skulle jag väldigt gärna se bevis för att de försökt göra ngt rätt överhuvudtaget. Som alltid ligger bevisbördan på offret.

Den man älskar agar man utav bara helvete blev budskapet när staten tog över vårdnaden av mig som 3åring. Först fick jag bo hos min gravt psyksjuka moder tills hon blev anmäld för vanvård av två ingenjörer på tillfälligt besök i hemmet. Hennes vanvård av oss tilläts  fortgå TROTS att sociala hade täta kontroller av mamma sedan flera år och hon hade tredubbla klippkort på psyket. Så länge ingen anmälde henne så var det tydligen en säker och bra miljö för barn att vistas i….FY FAN! Mamsen var ju spritt språngande galen och vistelsen hos henne bidrog till att jag inte vågade prata med vuxna människor under flera år. Vuxna var för mig opålitliga, jag hade ju dessutom en pappa som hade svikit mig.

Här ser man anmälan som gjordes 28/1-68:

27/3-68 först här reagerar soc….
Först när mamma ber att vi omplacerades…what? Vad hände med anmälan som gjordes i januari? Nobody care about the children....

Sedan blev det barnhem med medföljande psykningar och misshandel. En fruktansvärd miljö. Sovkammaren delade min syster och jag med en bebis som grät hela nätterna, det var vi som fick gå upp och trösta henne. Vi stack in våra små händer genom spjälsängen och klappade på henne, jag var 3,5år. Handtaget på dörren satt så högt upp så att vi inte skulle kunna öppna dörren och gå ut. Ingen kom heller någonsin in på natten, än i dag undrar jag om det verkligen fanns några vuxna på plats. Jag utvecklade här en mörkrädsla som sedan förföljde mig i 15år..

Så här förde man journalanteckningar…. på stenåldern

Därefter blev det  ett fosterhem hos en gravt alkoholiserad familj där jag och min syster utsattes för psykisk, fysisk och sexuellt övergrepp i fyra år. Att äldsta sonen tydligen dog 27dec 2010 gläder mig tyvärr, den elakaste människa jag någonsin mött. Hoppas att också han hann brinna en stund i helvetet innan detta liv avslutades. Med tanke på hans missbruk i tonåren så finns det goda chanser. Förlitar mig på karma lagen att det man sår får man också skörda…. Döttrarna var dock kärleksfulla människor, inget ont över dem.

Ger inte ett skit för den idioten, hans morbror eller hans föräldrar..

Jag har papper på att under fyra år så gjordes de endast ETT hembesök, och då var det inget spontanbesök utan föranmält, alkokärringen hann alltså nyktra till och uppträda som den goda modern, djävulen har som sagt många namn. För övrigt så gjordes det bara två samtal där HON minsann intygade att vi hade det bra.
Hade varit bättre om de oanmälda dykt in på deras fyllefester…

Under de fyra åren jag bodde hos Blidberg så fick jag inte umgås med några kamrater, vilket innebar att de två åren innan jag började skolan så kände jag inga jämnåriga alls. Jag var helt isolerad från omgivningen förutom skolan mellan det att jag var 4-8år, min enda vän var min 1år äldre syster. Jag fick inte heller vistas i något annat rum på dagarna än mitt lekrum utan att fråga om lov först…

Första hembesöket gjordes 21/7-71, då hade vi bott där sedan 10/10-68. vi hade alltså bott med djävulens harang i nästan 3år…. Detta måste väl ändå vara mot lagen?????
Dessutom så hade de inte hade koll på vilket datum vi hamnade hos fosterföräldrarna Blidberg, datumet är tillbaka skrivet för hand.

Men mitt i alla denna förödelse så hittade jag några fantastiska människor. När ingen ville ha oss då vi tvångsomhändertogs från familjen from Hell så klev min hjälte Haider Meiling in, en socialarbetare på orten som tillsammans med sin familj beslutade att vi skulle få bo hos dem. De bästa två åren i min barndom.

Nu när soc tydligen har slängt, bränt eller bara nonchalant slarvat bort all dokumentation som kan bevisa övergreppen mot oss så har jag tagit kontakt med Haider igen efter 38år. Jag behöver någon som kan bevisa min sak och återigen blir denna man ljuset i min tunnel. Jag skickade ett brev till honom och frågade om han kunde hjälpa mig. Han ringde upp mig här för andra gången idag(ngt min pappa endast gjort 4ggr på 32år!!!). Det är helt klart skillnad på skit och pannkaka och hjältar och losers….

Haider som jobbade på socialkontoret på orten berättade att han inte hade hört talas om oss förrän anmälan kom in från skolan och skolsyster och tvångsomhändertagandet blev akut. Det var tydligen ett väldans hyssjande i detta då alla kände alla och ingen ville står för misstaget att de inte haft kontroll på hemmet utan litat helt på fyllkärringens ord att vi hade det bra….

Här har vi lite människor på Orust som hade NOLL KOLL!! Nils Olsson och Evert Lundberg. Brinn gubbar brinn…..

Summan av kardemumman är ändå att en hjälte uppväger hundra idioter. En mycket liten människa får aldrig ges samma utrymme i ens hjärta och själ som en stor medmänniska. Jag har lärt mig att de “små” människorna inte är större än så, de kan helt enkelt inte mer, de har ingen insikt och kan därför inte göra bättre, det är dem det egentligen är synd om! Med den viktiga insikten har jag lyckats förlåta och gå vidare….

Jag räknar bara de goda människorna och stunderna i livet, det andra får falla i glömska. Och vid det här laget så måste jag erkänna att jag har träffat på drösvis med fantastiska människor.

I morgon ska jag iaf maila Haider de papper jag har och han ska ta sig en titt. Han tänker ställa upp och vittna om att vi blev tvångsomhändertagna pga övergrepp och därför ska ha rätt till ersättning. Min hjälte!

Man väljer själv om glaset är halvfullt eller halvtomt. Mitt är mer än överfullt och det överväger allt jäkla elände. Så väljer jag att förhålla mig:-)

Fortsättning följer i mitt lilla livsdrama….