Lika obekväm som jag är med att Jehovas vittne ringer på dörren är jag med att krocka med grannarna i trappen! Kanske t.o.m mer….grannar är inte riktigt min grej hur trevliga de än är. Eller kanske är det just det som är dilemmat med grannar, det ska alltid vara så jävla trevliga och helst stanna och prata en massa väder och hundskitar framför porten. Man kan liksom inte avfärda dem hur som helst med risk för att bli anmäld till störningsjouren om man vill skråla och trumpeta sig igenom en hel lördagsnatt…
Nä, grannar måste man hålla sig väl med, helst ska man smöra för dem. Och just smöra är ju inte heller riktigt min grej.
Jag försöker i möjligaste mån undvika grannarna, hörs det ett minsta knyst från trappen när jag är på väg ut så lägenhetsstrejkar jag minst 20 min för att vara på den säkra sidan att grannen hunnit ut och i väg.
Lik förbannat så springer man på dem stup i kvarten!! Ska börja tråckla på en sån där osynlighets cape…
Jamen du är som jag…hemskt egentligen…är bra socialskrämd när det gäller grannar…undrar varför? pratar med hundägare hur lätt som helst …men grannarna dom är bra nära…näää usch jag vill egentligen bo i skogen utan alla människor inpå mej men ändå inte…är nog en knäppis med skyddsglasögon..haha kram Bodil
hahaha Visst e man märklig? Gillar att snacka med folk med grannar känns så tvångmässigt på ngt sätt…
Ha ha va rolig du är Vivi!! 😀
Hahaha 🙂