Efter att jag proppat i mig en gäng tabletter i olika färger och former som kunde välta en hel ko och lite till så kände jag mig redo för att bege mig ut på mitt korståg mot SL…(jag måste ha blivit hög eller något eftersom jag dristade mig till detta mission impossible). Livsmedelbutiken var mitt utstakade mål..

Mot bättre vetande så bestämnde jag mig för att ta bussen till Alvik. Precis som att den skulle komma….NOT!

När jag står där och tiden överskrids så infinner sig den där jobbiga situationen att jag måste bestämma mig….ska jag stå kvar och vänta eller gå bort och ta tunnelbanan ist?

Man kan ju ge sig sjuttsingen på att om man börjar gå så kommer bussjävulen och man förlorar värdefulla minuter.
Står jag däremot kvar så kommer den kanske ändå inte och då förlorar jag också värdefulla minuter.
Inser dessutom att om jag inte velat så förbannat utan hade gått på en gång så hade jag varit framme nu.
Dessa inre dialoger…..

Ibland känns det som mitt liv står och faller med hur många minuter jag tjänar/förlorar i lokaltrafiken.Fokuset är så stort att jag snudd på får tunnelseende när jag ser en digitalskylt…

Ligga och slöa i soffan i flera timmar fixar jag hur galant som helst men stå och vänta några minuter i lokaltrafiken….döda mig hellre någon snälla!

Efter dagens stora dilemma så hamnade jag iaf i affären och där stötte jag på två damer som kände igen mig från tv.
Dam nr 1…ehe…heter inte du Vivi…eller nåt? Typ ja…eller nåt!
Dam nr 2…Är inte du Vivi? Jo! Ja, annars hade du verkligen varit en dubbelgångare! Min egen då kanske?