Igår var en väldigt speciell dag. Min syster Kristin och jag träffade för första gången på 41år vår ena fosterbror John. Vi har sedan några år haft till och från kontakt på facebook men bott i olika delar av landet, så möte har aldrig ägt rum. Sen skedde ett mirakel och han flyttade till Stockholm och gifte sig, då blev vi ju bara tvungna att ses. det är jag sååå glad för.

Jag, syrran och John bokade upp oss på en middag på Gamla Enskedes Matbod med hans fru Annika och min Anders, ett riktigt gemytligt ställe. De blev en kväll med uppdatering av minnen, lite tårar och glada skratt men också lite sorgsenhet över livets knöliga vägar och att det här med familj inte alltid är enkelt eller självklart.

Kristin och jag har alltid sett familjen Meiling som vår familj, det var de bästa två åren i vår barndom när vi bodde hos dom, resten var vad jag skulle kalla skit.

För dig som är nyfiken på hur vårt samhälle kan hantera barn har jag lagt upp några länkar. Läs gärna och begrunna över hur vi behandlar de svagaste i vårt samhälle, då inte bara barn utan även min psykiskt sjuka mamma. Finns fler inlägg om henne. Tyvärr så är jag inte alltid säker på att det är så mycket bättre idag. Och om ngn känner igen sig därute så vill jag säga, du är inte ensam, och det är inte på något sätt ditt fel..

Här kan man läsa om min tid på barnhem och fostehem

Här kan man läsa alla blogginläggen i kategorin – Jag, barnhemsbarn.

  Mysig utomhusbar.