Delar av dokumentet som jag skickar in till Ersättningsnämden för att få ersättning för vanvård och övergrepp i barnhem och fosterhem.

Jag var ca 3,5år när Kristin och jag omhändertogs från vår psykiskt sjuka mamma och hamnade på barnhem. Omhändertogs, förväxla aldrig det ordet med omtänksamhet och omvårdnad, för det var tyvärr inget vi mötte. Barnhemmet var hemskt, det var kallt, det var så fruktansvärt och känslolöst. Och jag pratade nästan inte med någon vuxen för de var farliga, jag var konstant rädd.

Jag kände i min barndom att alla beslut som togs var fel och jag fick alltid rätt. Om och om igen. Jag kände att allt de sa och alla löften som gavs senare skulle svikas och jag fick rätt. Jag kände mig maktlös. Jag var som ett herrelöst rö för vinden som fick följa med dit det blåste, och det blåste utav bara helvete åt alla håll. Det blåste upp till storm och därefter till orkan, det blåste så in i helvete att det lilla spröda strået som var jag nästan gick sönder. Men det lilla strået var starkt, uthålligt och segt, till och med starkare än vad många trodde, än jag trodde. Det bästa sättet att ta bort maktlösheten på är att ta tillbaka sin makt. Det gjorde jag men det tog lång tid.

.

Vuxna människor förseglar barns öde. Du förseglar ditt barns öde och ibland förseglar även människor som inte förtjänar det andras barns öde. Vi måste alla vara uppmärksamma på vad som försiggår runt oss. Om vi inte ser så ställer vi oss i skuld. Om du förpassar ett barn till en hög med papper så begår du ett brott, du har fel jobb och är fel person på fel plats. Gör det inte så lätt för dig själv, rannsaka dig själv. För du vill inte stå där med en massa skuldsedlar i din hand att lösa in en dag. Du vill inte möta den du står i skuld till. Du vill inte möta mig.

Jag kan berätta för dig om ignorans och vad den gör med barn. Vad den gjorde med mig. Du vände dig bort fast jag vet, att du vet att du inte borde ha gjort det och att du såg. Du visste någonstans längst där inne att saker inte stod rätt till men du valde att blunda, att inte se. Det var inte ditt bord sa du till dig själv. Det var inte ditt bord hamrade du högt in i din själ som ett mantra. Du sa det så ofta och högt till dig själv att du trodde att det var en sanning. Jag visste inte att borden var uppdelade mellan oss? Trodde vi alla delade samma bord. Ett bord där vi alla kunde sitta tillsammans och njuta av överflödet som fanns. Nej, överflödets bord var inte till för alla. Nej, överflödet delades inte med mig. Jag hade ett annat bord sa du och vände mig ryggen, igen och igen. Mitt var bordet där alla pappersbuntar effektivt hade ögnats igenom som hastigast och förpassats till papperskorgen. Mitt bord var tomt, jag fanns inte för dig, för er.  Många var de som förpassade mig till någon annans bord. Osynliga bord som ingen egentligen ägde. Varför? Hur tänkte ni? Hur kunde ni sova på nätterna? Misstänker att ni sov gott dessutom. Ni hade gjort så gott ni kunde tänkte ni. Nej, det hade ni inte. Ni såg mig inte. Ni trampade inte bara på mig. Nej, ni lät dessutom andra människor trampa på mig.  Ni spottade mig rakt i ansiktet och förpassade mig till helvetet utan att blinka. Men sov gott på nätterna det gjorde ni.

Än idag så undrar jag om det fanns personal på barnhemmet på nätterna? Kristin och jag blev instängda i ett mörkt sovrum tillsammans med en liten tjej i spjälsäng som knappt fyllt ett år. Handtaget på dörren satt så högt upp så att det var omöjligt för oss att själva öppna dörren. På natten grät det stackars barnet och Kristin och jag fick trösta henne så gott det gick. Eftersom vi var för små för att lyfta upp henne ur sängen så stack vi in våra små händer mellan spjälorna och försökte trösta henne, en nästan omöjlig uppgift. Ibland kunde det ta timmar. Ingen vuxen kom någonsin in. Vi kunde inte heller tända ljuset själva, knappen satt för högt. Jag var nästan fyra år och bestämde mig för att aldrig skaffa barn, ingen var snäll mot barn och jag ville inte vara elak. Så jag skaffade inga barn, effekten blir lätt så när man inte tror på familjeidyllen och att det faktiskt kan bli bra. Skräcken av att vara instängda ensamma i detta mörka rum och kanske på hela stället bar jag med mig i många år framöver. Det var så skrämmande att jag omöjligt kunde somna om jag inte fick hålla Kristin i handen, och det fick jag alltid ända upp i 12 års ålder. Jag blev extremt mörkrädd efter denna upplevelse, precis som jag inte hade tillräckligt att vara rädd för?

Vår syster Lisa kom också på besök till oss på barnhemmet vid ett tillfälle. Lisa kom ihåg det som ett mycket smärtsamt minne, då hon ju förlorat sina kära små syskon. Hon var nu elva år och när hon satt där i bilen på väg hem efter besöket så hade hon en kladdig chokladkaka i handen som hon hade tänkt ge oss. Hon hade glömt det. Än idag har hon däremot inte glömt upplevelsen. Lisa hade verkligen sett fram emot att träffa oss och överlämna sin fina och goda present men det blev naturligtvis en katastrof av det hela. Hur skulle det ha kunnat bli något annat? Vi hade ju glömt vem hon var. Vi hade lärt oss att skydda oss genom att glömma och stänga av. På så sätt kunde man inte bli sårad..eller?

Att bo på barnhem var som att förflyttas tillbaka till artonhundratalet i kombination med fångläger. Jag var liten och kommer inte ihåg allt men lite. Jag kommer att gruppbestraffningar tillhörde vanligheterna. Vi radades ofta upp för utfrågning där vi skulle erkänna eller ange någon av de andra barnen. Om vi inte skvallrade så blev det stryk och den skyldiga tvingades fram på det sättet. Ofta var det helt oskyldiga händelser. Barn som hade bråkat eller lyckats ha sönder något. Här lärde vi oss att det inte fanns tomma hot. Bestraffningarna lät aldrig vänta på sig utan verkställdes ögona böj. Att gå in i ett rum där man inte hade behörighet tillhörde också det förbjudna.

Det var hugg, slag o ständiga tillrättavisningar. Även när man var oskyldig så kände man sig skyldig för tonen från tanterna var alltid nedlåtande och man kände att man inte var värd något. Att man var till besvär. Att man var…ingenting. Jag kände mig som något som katten släpat in. Jag kände mig som en liten mus, en riktigt liten skit mus som dom stora katterna lekte med. Vi fick höra skitsnack om våra föräldrar hela tiden och att ingen ville ha oss så de förbarmade sig över oss. Vi skulle minsann vara tacksamma att de överhuvudtaget brydde sig. Jag försökte hålla mig undan så gott det gick. Antingen var jag med Kristin eller så satt jag ensam och gungade. Jag tyckte människor var läskiga och opålitliga och drog mig undan, som vanligt pratade jag inte mer än nödvändigt. Om jag var tyst så hade jag kontroll, orden fanns inom mig och ingen kunde komma åt mig. Jag stängde av och jag behövde mitt pansar.

Kristin det lilla busfröet hamnade ofta i klistret och jag fick ont i magen av den inre stressen. Hela mitt liv kretsade runt min syster, var hon i onåd så påverkade det även mig. Hon var navet som jag snurrade runt. Utan henne så hade inte mitt liv någon mening. Jag klarade inte utav att ta hand om mig själv utan det gjorde alltid hon. Kristin var min mamma, jag hade en två år äldre mamma och hon var mitt allt. Hon behövde även mig. Att ha mig gjorde att hon hade ett fokus utanför sig själv. Någon att ta hand om. Ingen av oss klarade sig utan den andra. Vi var ett team, vi var den enda familj vi hade. Vi hjälpte varandra att överleva.

En väldig viktig förekomst på barnhemmet var ”besökshelgerna”. Vi radades alla fint upp. Jag med den ständiga rosetten i håret, jag hatade den där rosetten mitt på huvudet. Jag grät varje gång jag tvingades ha ”fina rosetten”. Där stod vi i alla fall till allmän beskådan, bedömning och förnedring, fy fan vilken förnedring, än idag undrar jag vem den där lilla flickan med rosetten i håret och tårar i ögonen var? Var det jag? Hon stod där darrandes, livrädd och svalde och svalde. Snart slutade hon dock att gråta. Några månader senare satte hon gråten i halsen. I huset som gud glömde fick man nämligen inte gråta, det var straffbart, där var allt straffbart, och det straffades allt som oftast med stryk.

Vi stod i alla fall där fint på rad till allmän förnedring och vi log. Vi hade lärt oss att vi skulle le annars skulle ingen vilja ha oss. Så vi log utav bara helvete men bara med munnen, leendet nådde aldrig upp till våra ögon. Vi stod där på rad och höll varandra i händerna och undrade om någon skulle vilja ha oss? Skulle någon förbarma sig över oss? Småbarnen gick förstås först och de barnen som var ensamma. Ingen ville ha två halvstora barn. Den ena liten och söt med en gullig tofs mitt på huvudet och tyst, kunde ju funka. Den andra en vildhjärna med utstående öron och blont stripigt hår och var inte tyst alls! Funkade mindre bra. 

Herregud, jag var ju bara ett barn och jag ville ju bara att någon skulle älska mig, just mig. Att någon skulle vilja ha mig, just mig. Fanns det verkligen ingen? Snälla Gud låt någon vilja ha mig! Jo, det fanns någon som ville ha mig visade det sig efter sex månader. Djävulen själv och hans fru ville ha mig. Välkommen till helvetet småflickor, välkomna! Vi ska ta hand om er. Vi ska VERKLIGEN ta hand om er! Och djävulen log, men vi log inte, Vi log inte på fyra långa år. Då vi återigen blev tvångsomhändertagna av sociala för vanskötsel av barn, det var andra gången i vårt liv, men det skulle ta fyra år, fyra långa svarta år av förnedring och övergrepp. För ingen såg, ingen ville se, och jag var tyst, jag var så in i helvete tyst.

Jag sade för några år sedan till Kristin att vilken tur vi ändå hade att de valde att aldrig sära på oss som barn. Hon svarade mig då ; Tur? Det var inte tur. Det var ju omöjligt, du pratade ju inte med vuxna om inte jag var med. Ingen ville ju ha en sån tyst unge så något rätt gjorde jag tydligen med min tysthet.

Så kom då dagen när vi skulle hämtas hem från Barnhemmet. Familjen som hämtade oss var en dysfunktionell familj men det hade ingen ansträngt sig för att ta reda på. Nej, tvingades man att veta så skulle ju inte allt lösa sig så himla enkelt och praktiskt. Nej se vägrade ni göra och känna hade ni aldrig gjort. Vips så försvann lilla pappershögen. Viken lycka! För er. Två barn var nu utplacerade och ni hade ett problem mindre att lösa. Så fel ni hade. Ni sket fullständig i vårt välbefinnande, ni brydde er bara om era pappersbuntar. Ni tävlade säkert i vem som hade den minsta bunten. Och ni var effektiva det kan man inte ta ifrån er. Varför kolla vart man dumpar oskyldiga barn? Vi fick senare veta att de hade haft sommarbarn placerade hos sig innan oss som inte heller fick stanna kvar. Det fanns tydligen papper på detta om ni hade tittat efter. Eller kanske ni bestämde er för att ge dem en ny chans? Så blev man av med den obekväma pappershögen! Det gick ju smidigt, nu kan vi ta helg. Långhelg.

När det var dags att lämna barnhemmet så lyfte pappan i familjen upp mig på sin arm och hans fru tog Kristin i handen. Jag var så rädd. Jag var så rädd att jag bajsade på mig. Jag hade så ont i magen, hela jag var i kramp och jag fick nästan ingen luft. I det ögonblicket vill jag bara dö, det skulle komma fler sådana ögonblick och de blev värre, men jag dog inte, jag överlevde, jag har alltid överlevt. Resan gick i bil till Orust och jag var tyst och rädd hela vägen, även Kristin var tyst…lugnet före stormen.

Mjölkkossorna hade äntligen kommit hem. Barnen vars bidrag skulle betala deras fylleorgier.  Det skulle ju såklart firas med buller och bång. Här skulle det festas ordentligt. Japp, och högst upp på menyn stod alkohol. Välkommen till helvetet töser! Det var ett konstant supande och bakrus i fyra år. Vi utsattes under hela den tiden för psykiska, fysiska och sexuella övergrepp, det blev vår vardag. Det tog 4 år och ett stort hål i huvedet innan någon såg…

Min 16åriga mamma innan sjukdommen sakta började ta livet av henne. Idag är hon bara en spillra som påminner om någon som en gång var min mamma…