Vi har hamnat i superlativernas och tomma flosklernas era. Alla är vackra och alla är fantastiska och dessutom lyckliga. Man älskar och gillar alla och allt de gör. Hela tiden. Det kindpussas och kramas till höger och vänster utan urskillning och alla ler.
Allt som krävs är att vi ger en retuscherad bild av oss själva så får vi allt vad vi vill ha och behöver?
Vi är idag skillade i manipulationens tekniker och slipar på våra personliga CV:n, oavsett om det handlar om att vi fiskar beröm, medkännande, komplimanger, jobb eller en ny partner.
Vi är många gånger som månar som endast skiner när solen lyser på oss. 
Om ingen bekräftar oss så finns vi inte. Det är viktigare med bekräftelse utifrån än inifrån oss själva. Det är någon annan som ger oss vår plats, vi tar den inte själva.
Är det så att vi duger först när vi får godkännande eller kärlek av andra? Om det är efter det måttet vi mäter oss så kommer det aldrig att räcka till, utan vi hamnar i ett konstant ekorrhjul av bekräftelsesökande.
Vi lever i en värld där vi försöker att låtsas att “det du ser är det du får”. Men så är det ju aldrig. Det är bara en del av oss. Precis som att den mörka sidan av månen också är månen, även om inget ljus skiner där.
Varför är det viktigare och finare att smörja varandras egon än att verkligen se och höra varandra på riktigt? Egot är något vi ska vara försiktiga med att ge alltför stort utrymme. Det kan nämligen då bli större än vårt autentiska jag, och dölja vilka vi egentligen är, och skymma vår sikt.
Varför inte nöja sig med att tycka att något som är bra duger, varför måste det alltid handla om att vara bäst och vackrast?
Vi tankar energi av andra som aldrig förr, likväl så blir vi tomma då vi aldrig kan fylla vår egen källa med någon annan än oss själva. De kan aldrig bekräfta oss nog, endast vi kan fylla oss till bredden.
Det är inte fult att älska få människor, det visar att vi har urskiljning. Det är inte fel att misslyckas ibland, det lär oss att lyckas.
Hur vore det om vi slutade värdera varandra och i stället såg oss själva, och gav oss själva det vi behövde? i stället för att lägga ner en massa tid och energi på hur vi ska få andra att ge oss det vi behöver? Så onödigt mycket jobb för ett sämre resultat.
Om det är av ondo eller godo vet jag inte, det är väl så människan är, vi är lite av varje. På något sätt så ligger det samtidigt en stark drivkraft i att söka andras bekräftelse, det tar oss framåt och gör oss bättre i bästa fall. Däremot så är det viktigt att finna en balans. Vi får inte stå och falla med andras bekräftelse eller vad de tycker om oss. Allt det vi söker utifrån måste vi även finna inom oss. Då tror jag att vi finner balansen.
“And you will know the truth, and that truth will set you free” – Jesus
Namaste Vivi