Det här med döden är en märklig grej. Tror inte det finns något som är så naturligt och ändå känns så galet onaturligt. Att gå och dö känns snudd på som en förolämpning mot livet självt, som ett hånskratt som tyst ekar i bakgrunden hela livet medan vi låtsas som det regnar. Från första andetaget så påbörjas nedräkningen till det sista. Att fatta att det faktiskt är så det funkar och kommer att fortsätta funka känns märkligt. Ju äldre jag blir, ju fler kommer att trilla av pinn, den jäkla skitprocessen kommer man inte ifrån utan det är skitnaturligt…sägs det. Undrar om man någonsin vänjer sig?

Idag möttes jag, syrran och brorsan upp på Fonus i Täby för att ta reda på hur sjutton man benar upp döden på ett vettigt sätt, för det är ju det som ska göras, planeras och fixas för någon som har upphört att existera. Det är en märklig känsla att det faktiskt är så. Att bara inte finnas längre ska vi alla göra en dag. Just nu så är det mammas process.

När det var dags att ta tag i bitarna så kände jag mig som ett fån, vad sjutton gör man nu? Det gick ju liksom inte bara att ringa någon och betala dem för att fixa detta, eller skjuta på det till längre fram. Jag ringde i alla fall min kompis Linda som jobbar på Fonus, kändes skönt att prata med någon som man känner.

För oss syskon är det viktigt att det hela blir som alla vill, allas behov är viktigt att tillgodose, inget tjafs eller att någon ska känna sig överkörd, mammas begravning får vi ju leva med så det måste bli rätt för oss alla. För mig och Thomas är det viktigt att ha en plats att gå till, för Kristin var annonsen viktig. Jag är en kyrkogårdsmänniska som gärna uppsöker gravplatser. Så då blev det gravsten. Jag fick uppdrag att ringa denna något märkliga man på Skogskyrkogården för att boka plats. Min önskan om att hon skulle ligga i närheten av min exman då Skogskyrkogården är gigantisk gick tack och lov att tillgodose. I mellandagarna blir det en fin urnbegravning, och i alla fall Lisa och jag ska försöka att åka ut till Dalarö där mamma växte upp för att hitta en stor sten att gravera, stenen ställs ju ändå inte upp förrän till våren. Känns som en natursten känns mest naturlig. Efter det så vart det hem och sova middag, sjukt hur mycket energi detta tar. Eller om det berodde på att jag för en gång skull fick ställa väckarklockan och bege mig ut i lokaltrafiken. OMG! Hur pallar folk? fattar nu varför människor hatar måndagar hahaha. Att jobba hemifrån och gå upp när man vill är den bästa livskvaliteten jag kan tänka mig, tacksam som en tok för det.