Ingenting gör mig så ARG som att ramla och slå mig. Finns det då NÅGON i närheten så riktas alltid ilskan utav någon outgrundlig anledning mot denna stakars sate. WHY?

Inte beror min ilska på som man kan tycka att min gigantiska klumpfot kom i par utan det finns två andra för mig helt logiska förklaringar…

Den ena legitima anledningen är att jag ser ut som en urbota idiot och att denna NÅGON hade mage att beskåda detta magplask som jag annars omedelbart hade strukit från min kom-ihåg-lista. Nu går inte det och det gör mig rent ut sagt förbannad. Finns det vittnen så har det bevisligen hänt.

Den andra anledningen är att det måste vara NÅGONS fel och min klumpfot till trots så kan det ju aldrig vara min…. alltså är det denna NÅGON som naturligtvis med lite framförhållning skulle sett att jag höll på att snubbla över grannens kratta eller badenbaden och borde därför ha banat min väg…

Man kan bli as arg för mindre….

Gjorde just en sån där inte så fullt fördelaktig vurpa på Malta där jag skrek till Anders SKIIIIIIT I VATTENFLASKAN!!!!!! när den gjorde en luftfärd och landade på andra sidan vägen. I det läget kände jag att NÅGON måste vara skyldig till min vrickade fot och blödande knä (kan även ha varit gatuverket) och att denna NÅGON skulle ta bort det onda och Anders var av mig i detta ögonblick utsedd till denna NÅGON. Jag blidkades något senare när det visade sig att vattenflaskan var bra att ha när jag skulle skölja bort blodet och gruset från mitt knä…

Frågan är vad man gör med sådana vittnen? Än så länge så får han leva…;-)