Ibland är jag sjukt snurrig i hela huvudet, det vet alla som känner mig. Jag är vad jag brukar kalla “husblind”, kan andra vara ansiktsblinda så kan jag nog vara husblind 🙂 Jag går ofta fel och känner inte igen mig. Ingen som känner mig lämnar över beslut till mig om vägen, ingen. Hellre så chansar de, ofta dessutom åt helt motsatt riktning mot vad jag har insisterat på. Naturligtvis har de rätt, som alltid.

Jag läser dessutom ofta fel och missuppfattar det jag läser. Så fort det handlar om bruksanvisningar, vägbeskrivningar eller tidsbokningar så dubbelkollar jag hur mycket som helst, ändå blir det ofta fel.

Förutom att mina hjärnceller i största allmänhet gillar att göra saltomotarer så beror min vimsenhet och vilsenhet på min dyslexi. Det är ju bra att den kommer till någon nytta iaf. Den roar åtminstone omgivningen. Som idag hahaha

I dag så gjorde min hjärna en riktig dubbelsalto. Jag skulle gå ut och äta middag med Carina, trodde jag. Sagt och gjort, 16.50 stod jag i Slussen och undrade vart hon var? på väg hem tydligen. Ja ja, får väl åka in i morgon i stället. Samma tid, samma kanal. Tur att man inte har ett liv och gillar att åka tunnelbana 😉