Läste precis ett inlägg i min facebook grupp för 35+ bloggare. Hon var chockad över hur många sjuka det finns och hur många som dör i vårt åldersspann och jag kan inte annat än hålla med. Hon skrev oxå då hon själv är sjuk att hon försöker och tycker det är viktigt att vara något mer än bara sin sjukdom…att den inte ska ljuda över allt som hon gör och säger.

Det är ju faktiskt så att det vi ger vår energi i vårt liv är det som kommer att dominera och vara  vår och andras upplevelse.

Och jag håller med. Jag läser gärna bloggar där människor delar med sig av det som är tufft i livet, det ger kraft och hopp att se vad människor faktiskt kan överkomma och klara av, att man kan komma ut på andra sidan eller leva ett drägligt liv trots allt. Det finns så otroligt många starka människor som överkommer sig själva och lite till. Likväl som det tar energi att se att en del fullständigt drunknar i martyrskap, eller hopplösheten då inget hopp finns.

Det är något nytt som börjat komma in i vårt liv när vi blir äldre, väldigt många är sjuka, och det kommer att bli fler. Vi blir äldre, vi blir sjukare, vi som en gång var fertila flicksnärtor blir tanter i klimateriet och killarna med tjock hårman och hockyfrilla gör sig inte längre besvär med att använda hårborste, vi börjar gå på fler begravningar än bröllop och vi börjar få tankar som vi inte ens snuddade vid för några år sedan. Det går liksom endast åt ett håll och ingen kommer undan. Liemannen står där bakom draperiet och slipar sin lie med ett hånflin och han tar oss i turordning, man får hoppas på ett högt nummer och att kön håller samma takt som på ICA…..

Antingen sjukdom drabbar oss själva eller de som står oss nära så får vi inte bli ett gäng gamla bitterf-ttor eller k-kar heller för den delen som inte har något annat att prata om än alla sjukdomar vi har och hur orättvist livet är. Det som är riktigt orättvist är ändå att vissa inte haft förmånen att bli gamla. Vi andra ska veta att de som gått vidare före oss sitter på ett moln och tycker att vi borde vara jäkligt tacksamma trots allt. Och jag lovar att de vill att vi ska ta vara på den ynnesten som de själva blev utan. Livet.

Vi lever så länge vi lever och det bästa vi kan göra av våra liv är att vara i nuet och försöka njuta och vrida det bästa ur den stunden så länge den varar för sen kommer något annat, och ingen vet vad…..

Vi har alla våra kors att bära, en del har fullt synliga och andra har osynliga. Vi drabbas alla olika längst vår väg, och den riktiga prövningen ligger i att hitta acceptans och ett sätt att förhålla sig till det som sker, speciellt om det inte går att förändra.

Men glöm inte att fortsätta att vara du, för det är du som är älskad, inte det som drabbar dig, så låt inte vad som än händer, det jobbiga dränka dig och fullständigt ta över ditt sinne så varken du eller någon annan känner igen dig längre….

Låt oss bli ett gäng av livet bitchslapade gamlingar som skrattande köper läget ända i livets sista ögonblick och att vi räknar våra slag som vunna triumfer och minns all kärlek som drabbat oss i våra liv… resten skiter vi i…