Få saker är konstanta i mitt liv men en sak som varit ständigt återkommande sedan innan jag föddes är min mammas intagningar på psyket. Jag har alltid undrat över hur det är att vara hon, det måste vara en mardröm. I alla fall har hon varit en mardröms mor och jag har inga andra känslor för henne än smärta . Idag för hennes skull, när jag var yngre för min. Jag har aldrig vad jag kan minnas älskat eller längtan efter min mamma, tvärt om. Mina första år med henne bestod av hot och slag och jag har ett hemskt minne när jag som 16 åring blev hotad med en förskärare. Jag, min syster och min bästa kompis blev väckta av att hon tagit sig in till oss och hånleende stod vid vår stora dubbelsäng som vi alla låg i. Hon är den största sorgen i mitt liv. Idag är sorgen lika stor om inte större för henne och det livet hon aldrig fick. Fråntagen alla sina 5 barn som hon älskade måste lägga en oerhört stor sten på bördan. Jag och min syster hamnade på barnhem när jag var 3,5 år och därefter två fosterhem. Det är en historia i sig och står att läsa om i kategorin “Jag-barnhemsbarn”
Vad jag vet så är hon diagnostiserad med minst 5 psykiska sjukdomar, den värsta av dem upplever jag nog är Schizofrenin även om det är svårt att veta vad som är vad, för den gör att hon hela tiden inbillar sig saker och har förföljelsemani vilket gör henne väldigt elak. Under många år trakasserade hon mig och min syster så mycket att att min syster fick ringa polisen för att skydda sina barn, och jag valde att säga upp bekantskapen med henne för att hon började dyka upp på min arbetsplats och dessutom ringa och trakassera mina arbetskompisar. Hon har alltid fått för sig att folk är ute efter att skada mig, vet inte om det är för att jag är den yngsta av första kullen på fyra. Det är iaf outhärdligt och det är helt omöjligt att umgås med henne.
I veckan fick jag papper som berättade att hon återigen är tvångsintagen på psyket och att hon inte längre kan ta hand om sig själv så hon behöver en god man, vi barn har fått utrymme att yttra oss innan beslutet faller i kraft, men det finns inte mycket mer att säga om det än äntligen! Jag vet att min mormor och pappa försökte få henne omyndigförklarad någon gång på 60-talet efter skilsmässan. En stor miss av samhället att det inte gick igenom. Hon har aldrig haft förmågan att ta hand om sig själv vilket har skadat henne i livet. Hon har inte vart kontaktbar på ett vettigt sätt sedan tidigt 80-tal, och innan dess var det sporadiskt när hon åt sin medicin. Man kunde prata med henne men inte kommunicera då hon konstant var avtrubbad så det var omöjligt att få en djupare relation. Man kunde prata om väder och vind men inga känslor eller tankar. Det var en märklig känsla. Hon var och är som om hon vore lobotomerad, och jag misstänker att hon medicinskt är det.
Fick jag välja så skulle hon få somna in, inte för vår skull utan för hennes, hon har inte ett människovärdigt liv, hon är en spillra av något människoliknande. Med tanke på hur mycket mediciner hon pumpats med genom åren så är det ett under att hon står pall, hon måste ha gener av stål. Hon är 76 år, jag tycker det räcker med lidande nu, jag önskar hon kunde få frid.
Ja, alla har vi våra storysar. Kram vivi
Varm kram till dej!
Starkt skrivet.
/ Malin
malinedlund.blogg.se
Tragik på hög nivå…mitt hjärta går ut till dig.Jag har också en sjuk mor..dock fick hon aldrig bli diagnostiserad..det gjorde maninte i “fina” familjer.Men jag minns hur hon ljög så jag fick skulden för saker jag ej gjort och när jag grät spolade hon mig med iskallt vatten i duschen tills jag knappt kunde andas…en gång bet hon mig så hårt att vi fick åka till sjukhus där hon tvingade mig att säga att det var ett syskon som bitit annars skulle hon lämna mig vid vägkanten på vägen hem.Hon är 74 och har nu Alsheimers och även jag önskar att hon fick somna in..för allas skull.Varm kram.
Så sorgligt <3 Kram vivi
Åh vad jag håller med dej! Det var så bra att du bröt med henne, jag har själv en mamma som inte har fått någon diagnos men so verkar ha någon sorts empatistörning. Vad man än säger så säger hon “men gumman då” precis som om hon imiterar hur andra människor säger, men det finns ingen som helst känsla bakom. Det är fruktansvärt det du har gått igenom och jag tycker också att din mamma borde få somna in nu. Psykvården är under all kritik och jag har själv märkt det genom att jag troligtvis är bipolär. Om det brutit ut pga mina upplevelser i barndomen eller om det är ärfligt vet jag inte men efter totalt tre självmordsförsök så finns jag ute i samhället utan medeciner och utan stöd igen. Jag ska dock få en tid för en utredning men vissa dagar mår jag så dåligt att jag undrar om jag orkar mer. Kärlek och omtanke skänker jag dig. Du förtjänar att ha ett lugnt och bra liv. Kram!
Ge inte upp, det finns en plats för alla. Vän dig till dina vänner, prata och gråt, det healar. Men tillåt dig också bli förbannad, ingen ska få tillåtelse att förstöra ditt liv, låt dem inte vinna, visa dem! Även om det är tungt ibland så lovar jag att det kommer att bli bättre <3 Kram vivi
Så sant så… att alla har en story. Din är gruvlig o att känna in “mellan raderna”, den gör att själen “ryser”…
Din livsresa är ett bevis på tro, hopp o kärlek och det är stort att du ger oss möjlighet att följa dig på din stig. Din fortsatta vandring i ljus, andlighet och en stark och varm känsla för oss människor, gör att du skapar dina “microfredsavtryck” och ger oss andra hopp om en bättre och fredligare värld.
Det är Stort Vivi – tack för att just Du finns.
Vad fint sagt! Tack från mitt hjärta / Kram vivi
Vad mycket smärta du måste ha tvingats uppleva… Alla har klart sin historia men vissa har det mycket värre än andra om det nu går att jämföra alls egentligen. Det är ju ingen tävling… Det är bara livet som inte alltid är så lätt. Kram till dig!
Ja, men jag har haft förmågan att bearbeta det och få ut ngt bra ur det vilket gör mig tacksam. Livets skola är ibland hård. Jag tänker aldrig i termer att jag har haft det hemskt, det som har varit har varit och man får den lotten man får. Jag tittar inte bakåt utan lever i glädjen i nuet. <3 Kram vivi
Blir djupt berörd av din berättelse <3 Förstår att det varit tufft många gånger. Tack för modet och orken att berätta och dela med dig. Vi är nog många där ute som har olika sårbarheter inom familjen som man försöker dölja och lägga locket på. Inte för att man vill utan för att man saknar orden att förklara med. Styrkekram!
Tack fina <3 Kram vivi
Kära överlevare det är vad du är och en stark sådan, du har verkligen jobbat med dig själv och inte hamnat i någon slags mellanliv, så känns det att det är. Vi har alla våra bördor och jag kämpar ständigt med mina, jag hoppas att den destinationen inte blir min ….tack o lov har jag en stark först religös och nu andlig grund att stå på, Detta har räddat mig ärligt talat, jag är medberoende då både min far, mina 2 män och som om det inte räckte efter min 35 åriges missbruk har hans lillebror bara 21 idag hållit på i 2 år. Det är en oerhörd själslig ,mental och kroppslig kamp ! En lång o varm kam Vivi, stackars er barn och er mamma, <3
Tack! Kram Vivi <3
Blir så berörd av livshistorier. Många är vi maskrosbarn. ..med en stark livslust tar vi oss upp igen och skiner! Starkt att dela med dig varmaste kramar <3
Kram <3