Jag får ofta höra av andliga personer när jag tar upp ämnen till diskussion som jag upprörs över att NEJ, ge INGEN energi till det, var tyst! Du tappar energi! Det kan röra allt från olika frågor till personangrepp. De gånger jag har blivit utsatt för smutskastning så har jag faktiskt blivit helt stum då några tycker att jag som blir mobbad ska vara tyst och bära ansvaret, jag ska alltså inte stå upp för mig själv? Ska jag då inte heller stå upp för andra? Jag anser nämligen att mitt mående är minst lika viktigt. Ska alltid mobbarna bara få fritt spelrum? Ska vi låta det onda och förtal ALLTID stå oemotsagt? För mig handlar det om att veta skillnad, när ska jag tala och när ska jag vara tyst. För ibland bör vi inte ge elaka tungor och idioti något som helst syre, och ibland är det nödvändigt.

Vinner alltid den som är tyst över den som gapar högst? Ibland, ibland inte är mitt svar. Och efter den principen försöker jag agera.

Jag har blivit utsatt för två smutskastningskampanjer 2017. Den ena agerade jag på, snabbt och intensivt för att efter tre dagar möta den med total tystnad. Så agerar jag, jag säger vad jag tycker och sen går jag vidare. Den andra totalt teg jag ut. Den första letade upp en kompis till mig på Linkedin och bad mig om ursäkt, vilket jag självklart godtar. Den andra har jag inte hört av. Den första insåg sitt misstag och att man gick över gränsen, hade ursäkten kommit om jag inte satt ner foten? Knappast…
Kanske lärde sig personen även något på kuppen?
Personen som jag mött med total tystnad har jag däremot inte hört något av. Jag känner att jag agerade helt rätt i båda situationerna. Det finns inte bara ett gigantiskt rätt svar i alla lägen. Vi måste känna oss fram och ibland trampar vi alla fel. Du som jag.

Krig kan besegras med ickevåldsprincipen men inte genom att massan är tyst. Vi måste också tala, även när det är obekvämt för tystnad är också medhåll.

Jag har en röst och den vill jag använda. Man kan inte utifrån sig själv avgöra när en annan person blir stärkt eller när den tappar energi, det är individuellt och handlar om vart den står i livet och vad det handlar om. Att vara tyst och tiga och lida kan även innebära ett övergrepp på sig själv och det kan även grunda sig i feghet. Den tystnaden får aldrig tala!

Som barn utsattes jag för övergrepp och det värsta var tystnaden, jag möttes av tystnad i många år även om människor förstod att det inte stod rätt till, och jag var tyst. Vi måste lära barn att det är inte farligt att stå upp för oss själva, och det gör vi bäst genom att vara bra förebilder.

Det är viktig att ta upp till diskussion för att skapa förändring och upplysning. Jag måste följa mitt hjärta och min övertygelse.

Vi måste alla stå upp för något och några. Vi måste föra kärlek och respekt framåt. Vi måste bana väg för kommande generationer så att de känner att de har rätt att säga NEJ! Det räcker nu! Hur ska vi kunna göra det om vi själva inte står upp för vår sak. I en värld där vi inte backar upp varandra och belyser det som är rätt, och ibland genom att påvisa vad som är fel, det är ingen kärleksfull värld.

Vi måste även vara starka i vårt ljus och våga sticka ut hakan för det goda som vi tror på. Det gjorde Jesus och han fick bära den bördan, det var hans livsuppgift.

Din övertygelse av hur andra ska agera är kanske inte rätt för dem eller deras väg. Om man är en person som ska upplysa eller berätta sanningar (nu pratar jag inte om mig specifikt) så vore det fel att vara tyst. Vem vet andras karma? Allt handlar om hur man levererar och varför. Intentionen bakom är det viktigaste.

Om någon säger till mig att den aldrig blir arg eller agerar fel så skulle jag inte tro den. Eller så skulle jag bli orolig för personens hälsa. För om vi inte agerar ut energin vi tänker och känner så agerar i stället känslorna och tankarna inåt i våra kroppar och där lagras de och i förlängningen så blir vi passivt aggressiva och sjuka.

Det vi ser av varandra är bara de 10% av isberget som ligger över ytan, resten av isberget ligger under vattnet.

Så hur heliga vi än visar oss offentligt så är det avgörande hur vi agerar, känner och tänker i de 90% som inte syns utåt. Det hela kan mycket väl vara en villfarelse. Hur heliga är vi i vår vardag? Det är det som avgör vilken nivå vi befinner oss på och det är där det största och svåraste arbetet är. På facebook är det enkelt, där kan man välja vad man visar.

Min blogg är min plattform för min röst och även min tro.

Skulle det ta energi av mig eller om jag inte tyckte det var viktigt att belysa vissa saker så skulle jag inte skriva. Jag säger inte att jag har rätt eller fel, det är inte vad det handlar om för det finns många sanningar. Just därför kan man inte säga att det rätta för mig är att vara tyst. Där måste vi alla vara ödmjuka och se vår egna begränsade vetskap och kunskap och att vi utgår utifrån oss själva och vår  tro och insikt. Man ska vara försiktig med att lägga beslag på hur sanningen ser ut. Är den som debatterar eller från hjärtat säger vad den tycker mindre ljusbärare en de som tar den enkla vägen och ignorerar. Tänk om det är tvärtom? Vet vi så tvärsäkert?

Jag tror att de flesta av oss är födda till detta livet på jorden för att vi ska lära oss hantera livet, relationer och konflikter, inte undvika det. Då hade vi placerats i en eremitgrotta…

Så vem bestämmer vad som är att vandra i ljuset eller att agera som en andlig person? Jag anser att det enda vi kan göra är att följa vår övertygelse och agera där efter. Jag följer min, du din och sen gör vi så gott vi kan.

Kram och namasté Vivi