ÄNTLIGEN färdig! I natt har jag suttit uppe och slutfört min berättelse som barnhems- och fosterhemsbarn. Idag skickar jag in mina handlingar till ersättningsnamnden för ersättning för vanvården och övergreppen som skedde i statens namn. Och TROTS myndigheters slarv som gjort att de mesta av mina och min syster Kristins handlingar under dessa år “försvunnit”. Jag blir inte förvånad, det var ju så nonchalant vi behandlades hela tiden. Vi var bara två obekväma barn som man dumpade i knät på första bästa idiot så varför skulle man bry sig om dokumentationen.

Tidigare har jag skrivit om min barnhemsplacering. Här kanman läsa den:
http://finest.se/userBlog/entry.php?uid=52959&beid=2356575

 

Här berättar jag om fosterhemsplaceringen från hell!

Så kom då dagen när vi skulle hämtas hem från Barnhemmet. Familjen som hämtade oss var en dysfunktionell familj men det hade ingen ansträngt sig för att ta reda på. Nej, tvingades man att veta så skulle ju inte allt lösa sig så himla enkelt och praktiskt.Så man blundade, eller bara sket i att titta efter.

Resan gick i bil till Orust och jag var tyst och rädd hela vägen, även Kristin var tyst…det var lugnet före stormen.

 

Mjölkkossorna hade äntligen kommit hem. Barnen vars bidrag skulle betala deras fylleorgier. Det var ett konstant supande och bakrus i fyra år. Vi utsattes under hela den tiden för psykiska, fysiska och sexuella övergrepp, det blev vår vardag.

 

Jag fick inte ha några kompisar på vår fritid, allt kunde ju avslöjas och äventyras. Sådana risker kunde man ju inte ta så stänga in mig i hemmet och isolera mig var lösningen. Jag blev deras fånge. Ända gången jag fick lämna hemmet var för att gå till skolan Jag hade inga kompisar alls på fritiden mellan det att jag var fyra och åtta år. Tack och lov började jag sedan i plugget så lite socialt umgänge tilläts.

 

När Kristin började skolan så gick jag omkring i hemmet helt apatiskt och bara väntade på att hon skulle komma hem. Livet bestod av att tiga och göra som man blev tillsagd, stryk, bestraffning, ständiga fylleslag och dagen efter terror. När jag tänker tillbaka på denna tid så förstår jag ingenting. Jag förstår inte att det kunde hända eller att det tilläts hända. Det känns som om min barndom är någon annans och inte min. Jag får en overklighetskänsla när jag drar mig till minnes. Det är så länge sedan men ändå inte. Jag använde mig av tekniken att syntes och hördes jag inte så finns jag inte, och fanns jag inte så fick jag vara ifred, det lyckades nästan. Tystnaden belägrade mig mer än någonsin och jag var livrädd hela tiden.

 

Tystnaden du gjorde mig till det perfekta offret. Jag vet att du tystnaden står i maskopi med alla förövare, tystnaden tjänar alla som begår övergrepp. Tystnaden skrattar alla offer rakt i ansiktet, tystnaden pekar finger åt oss bakom din ovetande rygg. Men du som kan göra något ser inte, för du vet inte vad du ska se efter. Du vill göra det enkelt, du vill lösa det enkelt. Tystnad är medgivande säger du, tystnaden härskar när vi inte vill ta risken att inte bli trodda säger jag. Så jag var tyst. Nej tystnaden, jag är inte vän med dig mer. Du lovade att beskydda mig, det enda du lyckades med var att göra mig till det perfekta offret

 

Tystnaden fick mig även att försvara förövarna. I tystnadens spår smyger nämligen skammen omkring. Å ja, jag vet allt om skammen. Jag kan skammen på mina fem fingrar och tårna med. Skammen kan vi dö för. Ja, jag dog för skammen, flera gånger om. Skammen hindrar oss från att lyfta blicken och se andra i ögonen så man är ensam i min skam. Skammen får oss att tystna. Ingen ska få veta, det är vår skam, min skam, jag bär den tyst. Fast egentligen är förövarens skam, men det förstår jag inte.

 

Så jag skyddar förövaren, jag döljer min skam som inte är min, det var du som gjorde den till min.

 

Skammen fick mig att vägra att erkänna att jag bodde i ett helvete. När vi skulle omplaceras från familjen Blidberg på grund av vanvård så fick jag möta min nya fosterpappa Haidjer som även var socialarbetare på kommunen i ett privat möte. Jag skulle fylla åtta år och jag var fortfarande tyst. Han frågade ut mig om hur jag hade det i hemmet. Jag svarade att allt var bra, allt var jätte bra, jag hade det verkligen jätte, jätte bra. Mycket bättre än alla andra. Det fanns inget de kunde göra för att få mig att erkänna vad som pågick i hemmet. Haidjer berättade att det var frivilligt för mig om jag ville flytta eller inte, självklart vägrade jag, jag hade det ju så himla bra. Aldrig i livet att jag tänkte blotta min skam, till sista blodsdroppen tänkte jag stå fast vid att jag var älskad. Ingen skulle få dela min skam för den var min. skam är inget man blottar, för då går man sönder. Skammen är inget man visar upp, skammen är hemlig och så skulle den förbli. Min skam var min för alltid.

Magen värkte och jag var livrädd och kände mig hotad, vad skulle hända nu? Skulle det bli värre? Men jag kunde inte lura Haidjer, han visste nämligen. Vad jag inte visste var att jag inte hade något val. Haidjer ville helst att det skulle vara mitt val, mitt beslut. Han ville inte utsätta mig för flera övergrepp. Så jag tvångsförflyttades mot min vilja efter 4 år, tack och lov.

Hos familjen Blidberg fick vi endast vistas i vårt lekrum på dagarna och sovrummet på nätterna, i köket var man bara för att bli utfodrad och toaletten för att uträtta behov. Det var strängt förbjudet att leka eller vistas på fel ställe i hemmet. Mamma Cintra såg man sällan till då hon var bakfull och pappa John var på arbetet.

 

Det var på kvällarna och helgerna som hemmet vaknade till liv. Deras vänner kröp fram ur sina hålor och besökte oss och jag var rädd, det var alltid fylleslag i hemmet men ibland åkte vi även bort till vännernas fylleslag. Jag hatade dessa helger då jag visste precis vad som helst hända. Och det gjorde det. Vi kunde få gå och lägga oss klockan fyra på en fredags eftermiddag och ligga där hela helgen för att vi varit olydiga eller så fick vi inte gå och lägga oss alls utan tvingades vara upp med dem. Vi fick dessutom inte alltid mat. Eftersom det inte var tillåtet att gå ut i köket så kunde vi inte heller ordna något att äta själva. Vi fanns inte.

 

Mista lilla felsteg, minsta lilla ord som kom oövertänkt över våra läppar straffades hårt, oftast med stryk. Det var förbjudet att gråta så jag grät aldrig mer hos dem. Deras son kontrollerade oss och såg till att vi aldrig grät.

 

Vi fick heller inte borsta våra tänder. I fyra år så ägde vi inga tandborstar. När Kristin gick till tandläkaren första gången i första klass så hade hon åtta hål! Herr tandläkaren har nog fortfarande inte hämtat sig från den barnamunnen. Själv hade jag tack och lov starka tänder.

 

Kristin var som de allra flesta normala barn, ganska busig. Kanske till och med lite busigare än de flesta. En dag i skolan så hade Kristin lekt med killarna. Dom hade sprungit och hon hade ramlat. Byxorna gick sönder och det blev en liten reva. När hon kom hem så brakade helvetet lös. Cintra hade fått för sig att hon klippt sönder byxorna med flit. Kristin nekade och försökte lydigt förklara att de hade lekt kull i skolan och att han hade fått en för hård knuff i ryggen. Dom hotade henne med stryk om hon inte erkände. Kristin nekade och John gav henne ordentligt med stryk, bl.a. så blev hon piskad med hans skärp. Jag satt i rummet bredvid och sonen kontrollerade att jag inte grät för då skulle jag också få stryk.

Det var samma äckliga son som på kvällarna kom smygande in till oss, som kröp ner i våra sängar, in under våra täcken och intill våra oskyldiga oskyddade barnkroppar. Dessa äckliga snuskhänder. Inte ett ljud kom över mina läppar. Det var inte okej att säga nej. Det var inte heller okej att gråta. Det tjänade inget till att säga nej eller gråta, jag lärde mig att det var fel och att allt var mitt eget fel. Det enda jag kunde göra var att ljudlöst lämna min kropp, jag var där men ändå inte.

Vi var livrädda för honom. När vi hörde att hans moppe köra in på grusplanen så gömde vi oss. Oftast i vår lekstuga. Jag kunde börja gråta bara av att höra ljudet, jag blev så rädd. Men han hittade oss alltid, han fick alltid sitt lilla roliga. Han var väldig uppfinningsrik när det gällde oss. Han brukade klä av oss nakna, binda ihop oss med varandra och stängda in oss i den mörka vedboden. Var det inte i vedboden så kunde det vara inne i lekstugan eller någon annanstans, ibland satt vi även där med ögonbindel. Han tvingade oss ofta att ta av kläderna, han tafsade på oss, för honom ett stort nöje, för oss yttersta förnedringen. Jag hatade och jag skämdes. 

 

Min syster Kristin var den enda som älskade mig och tog hand om mig, hon tog ibland på sig min bestraffning då hon inte orkade se mig, hennes lilla syster lida, hon var min mamma och hon var bara drygt två år äldre än mig, så fruktansvärt sorgligt men samtidigt något vackert. Jag satt där med min skam och tvingades se på när min syster misshandlades och skammen växte. Min skam började nu ta oanade proportioner. Jag skämdes för allt. Men jag grät inte, det var ju förbjudet att gråta.

 

Jag försökte vara den där lilla flickan de ville ha. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt och jag var snäll.

 

Vi var de perfekta offerna, ingen brydde sig nämligen, ingen kom någonsin till vår undsättning, ingen varken såg eller hörde min tysta protest och rop på hjälp. De fick mig att förakta mig själv, de fick mig att äcklas av mig själv, de fick mig att hata mig själv och min kropp. De gjorde sin skam till min och den växte.

 

I huset som gud glömde stod alltid förnedring på dagordningen. I olika konstellationer dock men ständigt förekommande. Det pendlade mellan att sitta ensam på rummet hela dagarna till fylle fester, misshandel och sexuella övergrepp från sonen Tony och en morbror på orten vars namn jag glömt.

 

Jag kommer ihåg ett tillfälle när sociala kom på besök. Då kläddes vi fina och jag fick min förhatliga rosett på plats. Jag har läst papper gällandes dessa besök. Besöken var alltid föranmälda och familjen hade alla möjligheter att visa upp ett snyggt och välstädat hem, ett perfekt äktenskap och ett par perfekta barn. De drack kaffe och pratade om vädret och om att de behövde mer ersättning för oss, att ha barn är ju så dyrt. Antar att missbruk kostade på en hel del i lilla plånboken även på den tiden. Dom berättade även att jag var så rädd för att få återvända till mamma eftersom hon slog oss så mycket. Jag vet för jag har läst papperna som jag en gång hittade hos mamma. Precis som inte familjen Blidberg slog oss mer? Varför kom ni aldrig oanmälda en fredagskväll? Hade det varit för obekvämt för er? Ja, troligtvis. Pappershögen hade nog växt en meter och ni hade fått betala ut övertidsersättning. Bättre då att tidsbeställa och inte möta på några överraskningar, några högst obehagliga överraskningar. Kände ni inte stanken? Var vi verkligen så obekväma? Så osynliga?  Ja, det måste vi ha varit.

 

Fylleslag var grejen förfamiljen Blidberg och deras vänner. Det gick inte en helg utan att det skulle supas, bråkas, gapas och spy i bakfyllans äckliga rus.. Fyfan vilket pack. Och där lät ni oss bo, fy fan säger jag bara!

 

Även fast jag börjat skolan så var det förbjudet för mig att umgås med kamrater på fritiden, jag hade inga kompisar utanför skola under 4år, från det att jag var 4-8år. Jag kände under de åren ett fruktansvärt stort utanförskap. Alla andra gick på kalas och hade kul. Jag hade skam och sa att jag inte kunde komma för att jag inte ville, det var roligare hemma. Dom kunde ju tro att jag inte hade det bra hemma, att ingen älskade mig. Hellre dog jag, så stor var min skam. Jag skulle aldrig blotta min strupe, jag skulle aldrig visa att jag inte var något värd. Jag måste låtsas, jag måste hålla skenet uppe, för min skull. För min skull skyddade jag förövarna, trodde jag. Tystnaden hade segrat som vanligt när det gällde mig. Det perfekta lilla offret. Jag sa precis det de ville att jag skulle säga.

 

 

Ofta åkte vi och hälsade på en morbror. Han bodde i en håla i skogen bodde han i det jävla äcklet. Kristin och jag hatade att åka dit. Vi visste att det skulle bli ett helvete. Fylla och tafsande gubbar. Han tvingade oss alltid att ha uppknäppta blusar så vi kunde visa upp oss. Vi fick aldrig ha tröjor när vi åkte och hälsade på äcklet. Han och hans snuskvänner satt där och glodde och drägglade i sin skitiga fylla. När de fick en chans så tafsade dom, det blev en hel del. Jag mådde så himla illa och skräcken var obeskrivlig. Jag var stelfrusen i hela mitt inre. Kristin och jag försvann alltid ut och lekte på en begravningsplats för bilar när vi var där. Här försökte Kristin få mig att rymma genom skogen en gång. Men jag var rädd, alltför rädd som vanligt. Kristin hade allt planerat men jag lyckades få henne att stanna kvar den gången också.

 

Så kom då vändningen efter nästan fyra år i huset som Gud glömde. De skulle som vanligt ha ett av sina vanliga fylleslag en fredag. Vi stängdes som vanligt in i vårt lekrum. Kristin och jag lekte häst. Först så red jag på hennes rygg, sen var det byte. Kristin skulle rida på min rygg. Naturligtvis gick det åt fanders. Kristin är nästan två år äldre än vad jag är så mina små knän vek sig såklart och vi ramlade omkull. I vårt lekrum stod en stor byrå med ett trasigt järnhandtag. Vi dråsade in i byrån och Kristin med huvudet före in i handtaget av järn. Hon skar upp ett långt sår i huvudet och det började blöda ymnigt. När de hör tumultet inne hos oss så kommer de farande, plåstrar om hennes huvud och bestraffar oss som vanligt med lite uppfostrande stryk för det opassande tilltaget mitt i deras fest och sedan sängläge. Nu var ju kristin redan så groggy så för hennes del spelade det ingen större roll, hela helgen förflöt sedan som i ett töcken för henne. På måndag när hon kom till skolan blev hennes redan misstänksamma fröken mer än upprörd. Hon tog med Kristin till skolsyster som förskräckt konstaterade hjärnskakning plus att hon borde ha sytt i huvudet. Sagt och gjort Fröken och Skolsyster gjorde gemensam sak och anmälde familjen. Så gick det till när vi andra gången blev omhändertagna för vanvård och övergrepp.